Regeringsbeslutet den 22 juni 2023 avbröt med ett pennstreck en ansökningsprocess avseende utvecklingsforskning för det svenska forskningssamhället. Regeringen förändrar regleringsbrevet till Vetenskapsrådet (regeringens egen expertmyndighet inom forskning) och meddelar att pågående projekt kan fortsätta och avslutas i avsedd tid men att alla ansökningar som nu inväntade besked inom någon vecka helt enkelt kastas i papperskorgen.
Regeringen har naturligtvis formell rätt att agera som man gör. Men att man har rätt att göra något är inte samma sak som att man bör göra det. Just nu skulle jag säga att regeringen vid upprepade tillfällen använt sin formella rätt för att underminera den tillit och det förtroende som krävs för att statlig verksamhet skall fungera smidigt. När jag blev dekan lärde jag mig att den bästa chefen är en förutsägbar och tydlig chef. På det sättet styr man genom att organisationen lär sig och förutser hur chefen kommer att agera. Om styrningen sker rättssäkert och jämlikt fungerar förutsägbarheten som styrningsverktyg i sig självt. När man visar djup kunskap i agerandet kommer organisationen att uppfatta det som legitimt. Vissa saker är ingen idé att föra fram och det är lätt för medarbetare att förstå utfallet av olika processer.
Regeringen gör precis tvärtom. Med godtyckligt agerande och uppenbar okunnighet om universitet och högskolor skapar regeringen misstro, upprördhet och inte minst besvikelse i hela sektorn. Att utan förvarning avbryta en många månader lång ansökningsprocess där forskare lagt ned tusentals timmar av förarbete, skapat relationer med internationella kolleger och sedan läst och bedömt hundratals sidor utifrån kvalitetskriterier är exempellöst dålig styrning. Att innehållet i forskningen skulle bidragit inte bara till utvecklingen och tillväxt i vårt eget land utan också avhjälpt fattigdom och ohälsa i fattigare länder är inte mindre sorgligt. Regeringen undergräver sin egen legitimitet som beslutsfattare.
Regeringen har denna gång lyckats med konststycket att både agera i direkt motsättning till det ethos som vi alla vet bör känneteckna svensk statsförvaltning och kontraproduktivt i relation till den egna politiken om att bistånd skall hjälpa på plats samt bidra till svensk tillväxt.
Högskolepolitik 