Akademisk frihet kan inte skyddas med medel som utplånar den

Ordet ”cancelkultur” är en ny import från det amerikanska kulturkriget, men vetenskapshistorien är full av häftiga konflikter, av försök att tysta ner eller frysa ut motståndare. Om vetenskapens ideal är en arena där de bästa teorierna och de säkraste resultaten går segrande ur sakliga strider så visade några av 1900-talets främsta vetenskapshistoriker och -sociologer att så inte alltid är fallet. Egenintresse, fåfänga, grupptryck och personlig prestige är bara några av de faktorer som påverkar hur vetenskapen utövas. Visst kan man försöka reglera detta, men inte utan att den starka autonomin – d.v.s. den akademiska friheten – riskerar att inskränkas. 

Den akademiska friheten skapar alltså förutsättningar för kreativitet och produktiva idéutbyten, men ger samtidigt knäppgökar och haverister stort manöverutrymme. Så har det varit länge – och personer inom akademin har också utvecklat olika typer av strategier för att hantera detta problem. Eftersom de formella eller ”hårda” påtryckningsmedlen är så få, handlar många av dessa strategier istället om att hålla avstånd, skärma av eller på andra sätt skydda verksamheten från destruktiva krafter.

Så skrev kunskapshistorikern Björn Lundberg på sin blogg häromdagen.

Hans blogginlägg sätter verkligen fokus på rätt saker i debatten om den s k cancelkulturen. Den akademiska friheten är en förutsättning för vetenskapens framåtskridande, men samtidigt är den också en möjlighet att personer med andra syften kan härja en hel del. För det finns det arbetsmiljö- och arbetsrättsliga vägar, men de skall inte förväxlas med inskränkningar av den akademiska friheten. Vi behöver ett tuffare och tydligare akademiskt ledarskap (finns dock både här och där) för att garantera att friheten inte leder till kränkningar och trakasserier. Men risken finns, precis som Lundberg skriver, att personstrider och maktkamper ges nya vapen med hjälp av det importerade begreppet ”cancellering”. Åtgärder för att ytterligare öka kontroll och styrning av akademin kommer med nödvändighet också att inskränka den akademiska frihet man säger sig värna.

Också Elsa Kugelberg skriver klokt i DN om den s k cancelkulturen. Hon påpekar att tystande är en normal del av den akademiska och vetenskapliga världen.

…rätten att inskränka – tysta! – andras yttranden en lika viktig del. Universitetet fungerar inte utan metodologiska och epistemologiska normer som upphöjer det som leder till kunskap – ”kompetenskorridorer”, för att parafrasera ett kulturkrigsuttryck. Vi måste kunna sortera mellan experter och amatörer: den som har kompetensen ska forska och undervisa, något annat vore befängt. Utan expertis, ingen akademisk plattform. Det innebär att akademikers känsla av att ha blivit tystade inte nödvändigtvis betyder att den akademiska friheten har kringskurits.

Men för en utomstående kan den akademiska världen te sig underlig och lite främmande. Att en utbildningsminister med doktorsexamen finner den sådan är dock orimligt. Som den idag presenterade undersökningen av s k cancelkultur på universitet och högskolor visar så är det politisk styrning och brist på finansiering som upplevs som det stora hotet mot den akademiska friheten.

Men det är ju när man frågar forskarna det. De har ju förstås aldrig rätt, de är säkert jäviga och vill bara göra sig märkvärdiga. Bättre då att lita till enskild ”haverister och knäppgökar” (för att citera Lundberg) och en utbildningsminister som tagit på sig för stor kostym.

UKÄs utredning finns här.

Det akademiska seminariet – har formen blivit de avgörande samtalens värsta fiende?

Jag tillhör de universitetslärare som älskar det akademiska seminariet. I en öppen miljö där både bedömningar, åsikter och erfarenheter är olika men ändå har samma mål (sanningssökande) finns förutsättningar att skärpa, vässa och precisera det akademiska arbetet. Att inte väja för motsättningar och konflikter, att skilja på sak och person och att stå upp för sina argument är helt enkelt A och O om vi skall närma oss de sanningar vi behöver för att utveckla vårt samhälle och vår kultur.

Men, det finns ju alltid ett sådant, åren går och jag har noterat att seminariet kanske inte längre fyller samma funktion som förr. Jag ser den grundläggande förklaringen som att högskolans eget vetenskapliga uppdrag liksom de internationella förusättningarna i vetenskapssamhället har förändrats dramatiskt – samtidigt som seminariets form tycks ha stelnat. Kanske håller man fast vid det trygga i en föränderlig akademisk värld?

I min värld finns det flera olika typer av seminarier: arbetsseminariet som arbetar med texter och ansökningar, presentationsseminariet som avser att lyfta upp resultat och ny forskning för samtal och reflektion, kontroversseminariet som avser att reda ut och diskutera resultat och metoder som tycks motsägelsefull. Därutöver har vi seminarier som föreläsningar av kolleger som berättar om sin forskning i bredare penseldrag men också seminarier för att reflektera över samhällsfenomen eller eller maktfrågor. Seminariet kan också användas i undervisningssyfte (doktorandseminariet) och är då i allmänhet ett arbetsseminarium men med ett särskilt pedagogiskt syfte. Och själva disputationen, att försvara sin avhandling (sina resultat) är ju en helt avgörande form av seminarium där det också sätts ett betyg på det som gjorts och det som sagts. Kanske finns det fler sätt att tänka kring seminarierna inom akademin än dessa men bara här framkommer ju en stor mångfald i syfte och genomförande.

Med ett allt högre tryck på att publicera sig internationellt i en särskild form (inom mitt område ofta statistiska analyser av kvantitativa data i artiklar på engelska, avsedd för internationell publik, med 6-8000 ord enligt en mycket snäv skrivmall) har också seminarierna blivit allt mer av steg i produktionsprocessen. Även när seminariet behandlar något annat, t ex en redan publicerad artikel eller ett forskningsproblems relevans tenderar seminariet att konvergera in emot en diskussion av termer, referenser, formuleringar och redigering. Deltagarna kastar sig med liv och lust in i frågan om vad som menas med en viss term (sällan begrepp) eller hur ett visst mått är uppbyggt, samtidigt som seminariets ämne tycktes röra sig om teoretiska frågor kring kunskapsbildning eller maktfrågor. Sällan talar seminariet heller om vilka konsekvenser en publicering har eller får – vad kan vi lära oss av en artikel eller bok som läggs fram? Vad betyder det för inriktningen på min egen forskning och undervisning? Vilka antaganden underbygger studien och hur legitima är de? Hur berörs studenterna av forskningsresultaten? Maktfrågor? Vetenskapsteoretiska aspekter?

Seminarieledningen är av största betydelse. Många uppfattningar behöver höras och antalet synpunkter behöver prioriteras. Ledningen av seminariet blir idag ofta ordfördelande istället för fördjupande och preciserande. Självklart är också seminariespråket viktigt, nästan ingen talar sitt modersmål (engelska är andraspråk för de flesta deltagarna) och de egna erfarenheterna skiljer sig dramatiskt åt. Hur många vet något om kohandeln i Sverige på trettiotalet? Hur många kan förhålla sig teoretiskt till den svenska modellen för departmentsorganisation? Utan tydlig ledning tenderar kommentarerna därför att bli generella eller allmänna om de inte just riktar in sig på den exakta text som presenteras vid seminariet.

Vad kan vi då göra åt detta? Jag tror att vi måste uppvärdera seminarieledningen – det är ett viktigt och styrande uppdrag både att organisera, bjuda in, kommunicera sammanhanget för seminariet och leda själva seminariet. Att prioritera frågor och kanske t o m inleda med att ställa ett antal frågor är ett sätt att få fokus vid seminariet. Vi kan skapa seminarieserier med olika och explicita syften som istället kompletteras med att forskargrupper själva jobbar med texter inför publicering och ansökningar (workshops). Det akademiska seminariet behöver få en starkare plats som arena för samtal medan seminariet som led i publiceringsprocesser behöver tonas ned. Och vi behöver många fler inter-disciplinära seminarier, de kan utspelas mellan olika akademiska discipliner men också mellan sub-discipliner. Seminariet behöver utveckla sina former och vara en mer medvetet strukturerad plats för öppna landskap i akademin om det skall ha samma avgörande funktion idag som förr.

Regeringens beslut om utvecklingsforskning – formellt tillåtet men undergräver den egna legitimiteten

Regeringsbeslutet den 22 juni 2023 avbröt med ett pennstreck en ansökningsprocess avseende utvecklingsforskning för det svenska forskningssamhället. Regeringen förändrar regleringsbrevet till Vetenskapsrådet (regeringens egen expertmyndighet inom forskning) och meddelar att pågående projekt kan fortsätta och avslutas i avsedd tid men att alla ansökningar som nu inväntade besked inom någon vecka helt enkelt kastas i papperskorgen.

Regeringen har naturligtvis formell rätt att agera som man gör. Men att man har rätt att göra något är inte samma sak som att man bör göra det. Just nu skulle jag säga att regeringen vid upprepade tillfällen använt sin formella rätt för att underminera den tillit och det förtroende som krävs för att statlig verksamhet skall fungera smidigt. När jag blev dekan lärde jag mig att den bästa chefen är en förutsägbar och tydlig chef. På det sättet styr man genom att organisationen lär sig och förutser hur chefen kommer att agera. Om styrningen sker rättssäkert och jämlikt fungerar förutsägbarheten som styrningsverktyg i sig självt. När man visar djup kunskap i agerandet kommer organisationen att uppfatta det som legitimt. Vissa saker är ingen idé att föra fram och det är lätt för medarbetare att förstå utfallet av olika processer.

Regeringen gör precis tvärtom. Med godtyckligt agerande och uppenbar okunnighet om universitet och högskolor skapar regeringen misstro, upprördhet och inte minst besvikelse i hela sektorn. Att utan förvarning avbryta en många månader lång ansökningsprocess där forskare lagt ned tusentals timmar av förarbete, skapat relationer med internationella kolleger och sedan läst och bedömt hundratals sidor utifrån kvalitetskriterier är exempellöst dålig styrning. Att innehållet i forskningen skulle bidragit inte bara till utvecklingen och tillväxt i vårt eget land utan också avhjälpt fattigdom och ohälsa i fattigare länder är inte mindre sorgligt. Regeringen undergräver sin egen legitimitet som beslutsfattare.

Regeringen har denna gång lyckats med konststycket att både agera i direkt motsättning till det ethos som vi alla vet bör känneteckna svensk statsförvaltning och kontraproduktivt i relation till den egna politiken om att bistånd skall hjälpa på plats samt bidra till svensk tillväxt.

Fortsatt låst läge – utbildningsministern tycks inte veta vad en universitetsstyrelse gör

I morse (16 maj) lyssnade jag till en intervju i P1 med utbildningsminister Mats Persson angående bråket mellan sektorn och regeringen angående tillsättande av styrelseledamöter i universitetens och högskolornas styrelser. Dessförinnan hade en styrelseordförande och en rektor intervjuats. Båda förklarade i milda ordalag att de inte förstod vad utbildningsministern ville med beslutet och att det var illa att leverera det fyra dagar innan styrelserna skulle tillträda.

Ministern har helt slagit dövörat till. Hans tal om god dialog klingar illa när man hör disharmonin i sektorn. Allt Persson säger om vikten av säkerhetspolitiska hänsynstagande i internationaliseringsfrågorna, om uppmärksamhet och vaksamhet på lärosätena med anledning av Rysslands krig, Kinas kamp om kunskapsförsteg och extrema gruppers hot och hat inom och utom akademin är korrekt.

Men, och det är ett helt avgörande men, han har inte på något vis förklarat varför dessa personer som föreslagits av obundna nomineringspersoner inte har kvalifikationer att hantera dessa frågor på det övergripande plan som en styrelse gör. De som tillsatts är erfarna och kunniga personer från olika sektorer i samhället. De har i allmänhet haft chefspositioner inom andra områden. De är kompetenta och kvalificerade. Styrelseuppdrag innebär ALLTID omvärldsbevakning och förmåga att läsa av risker och hot i omvärlden. Dessa personer har den förmågan som krävs. På vilket sätt saknar de kompetensen?

Och, det operativa arbete som Persson talar om bedrivs inte av styrelserna. Det bedrivs i linjen samt av lärare och forskare på det akademiska verkstadsgolvet. Där finns det redan en mycket hög beredskap och goda förberedelser gjorda sedan en längre tid för att hantera denna typ av risker som nämns ovan. Det är inte högskolans och universitetets styrelse som säkerhetsarbete och riskbedömningar sker (oavsett att styrelsen fattar ett slutligt beslut i olika formella frågor). Det är akademiska chefer, lärarlag och handläggare som arbetar med dessa frågor. Och gör det bra. Men allt kan bli bättre, men inget av detta blir bättre för att regeringen byter ut styrelseledamöter.

Så, jag kan inte se annat än att Persson vill byta ut ledamöterna för att de skall vara rektorernas överrockar, att de likt politiska kommissarier skall lägga sig i akademins dagliga verksamhet och styrning. Och det är ett allvarligt hot mot den akademiska frihet som funnits som ett slags understatement mellan akademin som förvaltningsmyndighet och regeringen som regering. Alltså ett slags balans, armlängds avstånd om man så vill, trots att universitet och högskolor formellt är underställda regeringen som myndigheter.

Alternativet är att Persson överhuvudtaget inte förstår hur ett universitet eller en högskola är organiserad. Men ändå gör anspråk på att gå in och detaljstyra. Jag vill inte gärna tro att det är så.

Häpnadsväckande beslut – och motiveringar – från regeringen om styrelseledamöter i lärosätenas styrelser

Regeringens beslut att förkorta de nya universitets- och högskolestyrelsernas mandat både avseende ledamöter och ordförande är verkligen häpnadsväckande. Inte nog med att beskedet kommer bara några dagar innan mandatet påbörjas, det är dessutom obegripligt motiverat.

Jag har skrivit en debattartikel i Göteborgs-Posten i ämnet, publicerad på Valborgsmässoafton den 30 april 2023. Går att läsa här.

Enligt utbildningsminister Mats Persson är det någon form av säkerhetsfrågor, eller säkerhetspolitiskt läge, som föranlett beslutet. Styrelseledamöterna som nu föreslagits (och utsetts) har inte den kompetens som regeringen menar krävs i det säkerhetspolitiska läget. Man tar sig för pannan. För det första är inte de operativa säkerhetsfrågorna något som ligger på styrelsens bord utan på rektors och ingår i myndighetsarbetetet. För det andra har ingenting i det säkerhetspolitiska läget (avseende Kina, Iran och Ukraina som Persson nämner) ändrats sedan januari (sic) när regeringen fick förslag på ledamöter. För det tredje kan inte utbildningsministern i något avseende precisera eller förklara vad det är för sorts ”kompetens” som skall avkrävas ledamöterna och som han vet att de inte besitter. Och för det fjärde, jag tror inte på motiveringen eftersom den helt enkelt inte är trovärdig. Så vag, okunnig och oprofessionell kan inte en utbildningsminister vara. Jag vägrar i alla fall tro det, tills motsatsen är bevisad.

Utseendet av ledamöter, de som är så kallade externa ledamöter, är noga reglerat. Två nomineringspersoner, den ena föreslagen av lärosätet, utses av regeringen att föreslå kandidater. Förslagen lämnas till regeringen som fattar beslut Externa ledamöter är i majoritet i styrelserna för lärosätena och har därmed stort inflytande över lärosätets ekonomi och styrning. Däremot utövar i styrelsen någon operativ ledning vare sig på gemensam nivå inom lärosätet eller inom delar av verksamheten. Lärosätena organiserar sin egen ledning och styrning av verksamheten och det operativa arbetet.

Nästan alla som utses är personer som har lång erfarenhet från offentliga myndigheter, näringsliv, förvaltning, akademi och/eller motsvarande poster i andra organ. Många är jurister, ekonomer eller tidigare chefer i statlig förvaltning. Den som föreslås som ordförande har i allmänhet tidigare erfarenhet från motsvarande poster i förvaltning, näringsliv eller från europeiska organisationer. I styrelserna återfinns ofta tidigare ministrar, chefstjänstemän och näringslivets direktörer men också personer från lokala sammanhang där högskolan eller universitetet är beläget.

Jag har själv suttit i tre olika högskole- och universitetsstyrelser. Några av dem jag samarbetat med är, bara ett axplock, en f d minister i alliansregeringen, en f d yrkesofficer på hög nivå i försvarsmakten, en generaldirektör för en stor svensk myndighet, en VD för ett stort verkstadsföretag i Västverige och en landshövding i Mellansverige. Bara för att ge en bild av vilken typ av erfarenheter som speglas i styrelserna.

Byråkratisering och nya kontrollkrav – lärosätenas plåga

Det är de externa kraven (från departement, andra myndigheter, förordningar och lagstiftning) på lärosätena att lämna rapporter, genomföra upphandlingar för minsta lilla sak och utvärdera varenda detalj i verksamheten som skapar utrymme för en absurd byråkrati. I helgen skrev två förvaltningsforskare, Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger (den senare lärosäteskollega till mig), på DN debatt om just hur offentlig förvaltning byråkratiserats. Jag tog fasta på de delar som jag kände igen från mina egna ledningserfarenheter inom Göteborgs universitet och vill gärna understryka vikten av det problem artikeln tar upp – att ledning och styrning blir en egen profession som inte anses behöva ha förankring i den verksamhet som skall ledas.

Jag har haft ledningsuppdrag som dekan och prodekan vid mitt eget lärosäte i mer än ett decennium, och dessförinnan bland annat uppdrag inom HSFR/VR och i lärosätesstyrelser. Kollegialitet kan i bästa fall vara en kultur som ger plats för verksamhetsnära ledning och styrning. I sämsta fall är ett svepskäl för att inte ta svåra beslut. Att vara primus inter pares, alltså den främste bland jämlikar, är en god utgångspunkt för styrning åtminstone av akademisk och kunskapsimpregnerad verksamhet. Kollegial styrning är därför fortsatt en knäsatt princip för akademisk verksamhet. Märkligt nog gäller dock inte den principen för ordföranden i en lärosätesstyrelse, inte heller för att vara ledamot i en dito. Några akademiska krav på en ordförande i styrelsen för ett lärosäte finns inte – vilka signaler sänder det?

För att vara dekan krävs normalt att man är professor, liksom för att bli rektor. Alla professorer, inte ens om de tillhör de skickligaste, är vare sig lämpliga eller villiga att åta sig ledningsuppdrag. Man måste ha ett eget intresse för organisation, utveckling och kvalitet. Men när kombinationen av skicklighet inom sitt eget område och engagemang för styrningsfrågor finns, då kan det bli väldigt bra.

Styrningsproblemet för lärosätena är att i den moderna värld som är uppbyggd på upphandling, entreprenader, utvärdering och outsourcing så krävs också en hel del byråkrati av kontroll, pappersarbete, planer och strategier för att klara systemet. Som dekan såg jag hur det regnade in krav på rapporter, bedömningar och planer som skulle levereras, ytterst till departementet.

Jag minns när jag avkrävdes svar i en revision på hur vi fortsättningsvis skulle agera så att ingen student eller anställd lade en metallburk i fel återvinningsfack. Vi behövde en plan (eller en strategi kanske?) Vid ett annat tillfälle fick vi av miljöstrategen veta att en dokumentförstörare inte var kompatibel med miljöstrategin utan måste tas bort. (Nej, vi tog inte bort den). Eller skall jag kanske nämna hur lång tid det tog att upphandla handläggarstöd under ett par månader då vi fick en oväntad kombination av sjukdom och uppsägning? När vi ändå är igång kan jag inte låta bli att fundera på hur många timmar som lagts ned på att skriva självvärderingsrapporter av utbildningar som utvärderarna aldrig läser eftersom de istället ägnar mötena åt att ställa alla frågor vars svar finns i rapporterna. Jag slutar där.

Jag såg som min uppgift att hålla upp ett paraply så att inte hamnade för mycket av alla krav på prefekter och verksamhet. Antingen kunde vi hantera det på fakultetsnivå eller så kunde vi skapa enkla mallade lösningar. Så att vi kunde koncentrera oss på de viktiga frågorna för ledningen – som ekonomi, kvalitet och arbetsmiljö.

Men, så längre de externa kraven på kontroll och utvärdering av alla (ja, alla) aspekter av lärosätenas verksamhet fortsätter att öka så kommer behovet av administrativa resurser att öka. Jag ser tyvärr ingen som helst tendens till någon minskning, tvärtom. Så börja där och gör istället verklighet av det som kallats tillitsbaserad styrning. Där har utbildningsministern en uppgift som på riktigt skulle kunna bidra till akademisk frihet.

Nej, ”Respons” läggs inte ner för att lärosätena har för många kommunikatörer

Häromdagen skrev Expressens kulturchef Victor Malm om nedläggningen av tidskriften ”Respons”. Han tog nedläggningen till intäkt för att rikta en kraftig spark mot svenska lärosäten i allmänhet och universitetens kommunikatörer i synnerhet.

Han skriver att ”Nu kan man förstås tycka att Sveriges välfinansierade lärosäten – åtminstone i teorin – har ett intresse av att vidmakthålla ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion, och att de skulle kunna hosta upp lite tidskriftspengar, trots att forskarna själva hellre väljer en Netflix-prenumeration. Men icke. Man har valt en annan väg.”

Bara i detta stycke finns flera missförstånd. Universiteten är inte ”välfinansierade” när det gäller att använda pengar till den typ av lärosätesgemensamma aktiviteter som Malm hänvisar till. Jag kan se framför mig en liten armé av forskare och lärare som (med rätta) skulle protestera om de medel som tilldelas universiteten för forskning och utbildningen (basfinansiering och utbildningsuppdrag) istället gick till stöd till externa tidskrifter. Att universiteten inte ”vidmakthåller ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion” är också fel. Så gott som alla fakulteter och institutioner anordnar regelmässigt externa arrangemang för allmänheten och särskilda målgrupper med just det syftet. Men breda universitet behöver låta detta ske inom ramen för olika vetenskapliga områden och ämnen. Och till detta krävs kommunikatörer, som är en profession som andra . Finns förstås både stjärnor och mindre goda sådana liksom det finns redaktörer och lärare av olika kvalitet. Själv har jag mest sett stjärnorna bland kommunikatörerna, både i min roll som forskare och som tidigare dekan.

Därutöver skriver och talar en stor mängd forskare om sina egna områden i alla möjliga sammanhang – ofta på eget bevåg och ofta efter inbjudningar från intresserade organisationer och andra aktörer. Tilläggas kan att samverkan är en huvuduppgift för alla lärosäten och det upprätthålls ofta genom olika organ där universitetens representanter tillsammans med andra aktörer driver både forskning, utveckling och utbildning med direkt betydelse för företag, debatt och kultur. Ofta med hjälp av en eller flera kommunikatörer.

Att tidskriften ”Respons” läggs ned tror jag beror mindre på att universiteten anställer kommunikatörer för att underlätta och samordna kommunikation och samverkan och mer på att tidskriften inte fyller någon funktion i det akademiska landskapet. Om jag skulle, helt amatörmässigt, efterlysa någon publikation så är det inte en fortsättning på ”Respons” utan istället genuina akademiska publikationskanaler på svenska. Vi saknar i stort sett fortfarande meriterande kanaler med granskningsförfarande på svenska för all den relevanta forskning som bedrivs vid svenska lärosäten.

Vi har dock Kriterium som är ett sätt att ge ut böcker på svenska med granskningsförfarande och enstaka tidskrifter som t ex Statsvetenskaplig tidskrift och Filosofisk tidskrift. Men om vi inom lärarförslagsnämnder och motsvarande var lika noga med att kräva publikationer på svenska som vi är att (med rätta) kräva internationell publicering så tror jag det skulle betyda mycket mer för forskningens möjlighet att nå ut än om ”Respons” lever kvar.

Hur jag lärde mig älska högskolans styrning och organisation

Efter mer än tio år som prodekan och dekan, men också andra uppdrag jag haft i vetenskapssamhället, har jag funderat mycket på frågor som rör högskolans styrning, organisation och de politiska beslut som rör sektorn. Frågorna är ofta underskattade av lärare och forskare vilket påverkar kvaliteten i verksamheten och handlingsutrymmet för akademin negativt. På den här bloggen avser jag att då och då återkomma till dagsaktuella beslut och fenomen i det svenska högskolelandskapet. De inlägg som tidigare skrivits under perioden 2012-2022 som prodekan och dekan finns numera också på denna blogg. I denna första post för just denna blogg samlar jag några erfarenheter från sex år som dekan för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.

Organisation är mycket viktigare för ett lärosäte än de flesta tror. Att inte ha en ordning och struktur som är smidig, transparent, tydlig och rättssäker skapar oändligt många problem och tar så mycket tid. Att lägga sin tid på att skapa en ordning som håller över tid är alltid rätt. I den processen måste ovillkorligen alla som berörs involveras, därmed inte sagt att alla blir nöjda eller får som de vill.

Ekonomi är å andra sidan både viktigare och mindre viktig än den kan framstå. Ett lärosäte av Göteborgs universitets storlek omsätter miljardbelopp vilket betyder att det finns goda möjligheter att hantera oväntade men tillfälliga utgifter, även betydande sådana. Pandemi, e-postkrascher och liknande fenomen klarar vi. I den meningen är ekonomin inte avgörande, utan förmågan att hantera kriser (vilket kräver organisation, se ovan). Men samtidigt är vi ett skattefinansierat lärosäte, vi bedriver en verksamhet som skall bidra till samhällsutveckling i bred mening. Att hushålla med resurser ingår i uppdraget liksom att satsa på sunda, genomarbetade och rimliga projekt. Om delar av verksamheten kontinuerligt genererar underskott kan det inte negligeras: antingen måste verksamheten ses över för att förbättra resultatet eller så krävs ett beslut om avveckling alternativt att underskottet är något som kompenseras av annan verksamhet. (I det sistnämnda fallet måste det finnas en kollektiv förståelse för att så skall vara fallet.)

En fungerande arbetsmiljö är A och O för varje organisation, men är särskilt uppfordrande i akademisk verksamhet. Uttrycken att valla katter eller att dirigera solister som ofta förekommer bland akademiska ledare säger ganska mycket om hur tufft det kan vara att ha ett ledningsuppdrag i akademin. Akademin skall ha högt i tak och breda åsiktskorridorer, men kolleger, studenter och stödpersonal har rätt till en trygg, rättssäker och inkluderande arbetsmiljö. Konsten att skilja på sak och person är avgörande för att kunna jobba tillsammans, liksom insikten om att vi är varandras arbetsmiljö. Det är inte bara ”dom andra” som skall förstå eller anpassa sig, inte heller är det bara ”chefens” jobb att fixa en god arbetsmiljö. Min erfarenhet är att avgörande i de allra flesta fall är att göra problem och motsättning ”talbara”. Alltså att sätta ord på det som skaver. Vi kan respektera varandra utan att behöva dela varandras uppfattningar. Och, går det inte ändå så är det bäst att direkt söka stöd från våra egna experter på personalenheten. Det finns alltid vägar framåt.

Sist men inte minst, akademisk verksamhet har särskilda villkor. Den akademiska friheten ställer krav på oss när det gäller argumentation, öppenhet, saklighet, etik, hänsyn, nyfikenhet och frimod. Och det gäller åt alla håll. Vi behöver själva leva upp till högt ställda krav (eller i alla fall sträva efter dem). Men vi skall också kunna förvänta oss motsvarande från våra arbetskamrater. Akademisk frihet är inte individens frihet att göra vad man vill – akademisk frihet är ett kollektivt förankrat förhållningssätt till kunskap och framsteg. Vi står tillsammans upp för forskningens och utbildningens frihet, rätten att tycka, tänka och tala fritt utan att därmed acceptera vare sig hån, trakasserier eller kränkningar. Vi öppnar tillsammans ett akademiskt rum, en plats att pröva tankar, att vända och vrida på frågor. Och främjar därmed kunskapens framväxt liksom dess spridning och dess legitimitet.

Jag har tidigare skrivit på ”Dekanbloggen” både som prodekan för Samhällsvetenskapliga fakulteten och dekan för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Min mandatperiod som dekan avslutas dock den 1 januari 2023. För den som så önskar finns en möjlighet att fortsätta följa mina kommentarer och reflektioner på denna blogg. Här fortsätter jag att från ett ett akademiskt men också personligt perspektiv att diskutera hur politiska beslut påverkar svenska universitet och högskolor men också styrning och organisation av lärosätenas inre liv.

Pliktexemplarens vara eller icke vara – och välkommen till höstterminen.

Välkomna tillbaka! Augusti är här med fuktig luft, värme, åska men också sol och ljumma kvällar. Jag hoppas att alla haft en sommar som gett avslappning, vila, energi och nyfikenhet på höstens aktiviteter. Själv känner jag stor entusiasm för att åter ta mig an fakultetens angelägenheter – men samtidigt glad att jag med nöd och näppe kom ihåg vad de inskrivna mötestiderna handlade om innan jag tittat i mina papper. Det tyder på att ledigheten varit bra och gett just den återhämtning som vi alla så väl behöver då och då.

Mitt i sommaren skrev överbibliotekarien Morgan Palmqvist och jag en debattartikel på Dagens Nyheters kultursida om riskerna med förslaget till ny lag om pliktexemplar. Artikeln kan läsas här. Vi poängterade att det är en demokratisk rättighet att allmänhet och forskare får tillgång till det som trycks i vårt land. Och att det inte är tillräckligt att det finns arkiverade exemplar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vi påpekade också att den digitala tillgången till tryckt material – som hittills inte fungerat så väl – är tänkt att enbart vara öppen för forskare (knappast studenter och inte allmänhet) och avses kräva inloggning och registrering. Inte heller får man kopiera eller skriva ut materialet. Utredaren hänvisar i sin tur biblioteken till kostsamma licenser med förlag, en lösning som vi har erfarenhet av med vetenskapliga tidskrifter. Och vi vet därmed att det är en enormt dyr lösning och en lösning som ger förlagen mer eller mindre monopol i sin prissättning. Vi avslutade med:

Pliktexemplar kan uppfattas som en detalj, en fråga för en liten krets närmast berörda, men det är tvärtom en principfråga som rör demokrati och tillgänglighet. Att förlora den självklara tillgången till det som trycks och sprids i vårt land och förlita sig på urval och bibliotekens prioriteringar avseende inköp är att undergräva demokratins principer om öppenhet, transparens och delaktighet .

(Dagens Nyheter Kulturdebatt 18 juli 2022)

Ännu så länge har vi inte hört något från departementet och statsrådet Anna Ekström. Som utbildningsminister med ansvar för högskolor och universitet är detta hennes område. med tanke på valrörelsen är väl detta knappast något prioriterad fråga i nuläget.

Valrörelsen är i full gång. Gator och medier är fyllda av valbudskap och debatter. För en statsvetare är det förstås i grund och botten väldigt roligt, och jag följer naturligtvis partiernas agerande inte bara som väljare utan också med en statsvetarblick. Det går inte att komma förbi det faktum att de senaste årens parlamentariska turbulens och ett nytt politiskt landskap har påverkat valrörelsens dynamik. Antalet mediekanaler har också vuxit lavinartat. Partierna har inte längre en självklar struktur (höger-vänster, tydlig blockpolitik) att förhålla sig till. Relationerna blir sköra och tolkningarna många. Inte lätt att vara väljare. Och sannolikt inte att vara partiledare heller! Den 11 september är det val och jag hoppas att alla som får också går och röstar. Det är en rättighet våra förfäder och förmödrar slagits för och det är en möjlighet att som individ utvärdera den politik som förts och lägga sin röst för den framtid vi vill se.

Terminsstart närmar sig, och det gäller även ledningsfunktionerna. Nästa vecka ses ledningsgruppen på fakulteten för uppstart och jag träffar mina dekankolleger på Stockholms, Lunds, Uppsalas och Umeås universitet i ett digitalt möte. Mycket profilområden och forskarskolor blir det nog där.

Sista veckan i augusti samlas fakultetsstyrelsen för att träffa fakultetens externa råd och prata samverkan och alumnarbete. Samma vecka har ledningsrådet uppstartsdag på Jonsereds herrgård. Fakultetsledningarna från Samhällsvetenskapliga fakulteten och Humanistiska fakulteten ses för ett frukostmöte.

Ser fram emot ett nytt arbetsår och en fin höst på fakulteten!

Översyn av resurser för olika utbildningsplatser vid universitetet är på väg

I Göteborgs universitets tertialrapport för perioden januari-april 2022 kan man roa sig med att räkna ut hur många kronor varje helårsstudieplats vid varje enskild fakultet får kosta i genomsnitt. En jämförelse ger vid handen att Humanistiska fakultetens platser har minst resurser att använda medan de fakulteter som representerar naturvetenskapliga eller medicinska vetenskaper har ungefär dubbelt så mycket per plats i genomsnitt att spendera. Där vår fakultet har drygt 50 000 kr att använda per plats har de fakulteter som har mest närmare 100 000 kr till sitt förfogande.

Nu är dessa summor genomsnittliga och gäller inte alla utbildningar och inte alla platser på de olika fakulteterna. Men de visar vilka olika världar vi lever i. Skillnader som en gång för länge sedan hade en materiell grund i meningen att vissa vetenskaper behövde apparater, djur, infrastruktur och laboratorier medan andra vetenskaper primärt sysselsatte sig med att läsa och skriva, kanske också räkna lite. Dock är ju dessa skillnader med digitaliseringen och den pedagogiska utvecklingen numera obsoleta, inte helt och hållet men till stor del. Humanistisk fakultet investerar i språklaboratorier, AI, digital infrastruktur och video medan medicin inte har samma behov av extra resurser utan t ex kan göra digitala obduktioner och analyser eller använda nationellt samordnad datorkraft för att genomföra undersökningar. Resursbehoven följer helt enkelt inte alls fakultetsgränserna. Och självklart har varje fakultet en blandning av s k prislappar, inte bara en sorts platser.

Vid Humanistisk fakultet genomförde vi en översyn över kurser och program för att hitta rätt mix av prislappar, dock under ett och samma takbelopp. Vi ansökte om och fick ett ändrat uppdrag som bättre speglade den mix av kurser vi faktiskt ger, men vi fick då också sänka det antal platser totalt som vi kunde ta på oss som uppdrag. De platser som fick mer fick helt enkelt hanteras genom att dra ned på antalet platser totalt. Eftersom detta arbete genomfördes inom varje institution uppkom inte någon konkurrenssituation mellan fakultetens institutioner. Men som fakultet behöver vi fylla på med antal platser, något som jag och vice-dekan för utbildning arbetar för i alla de forum där vi är aktiva inom universitetet.

I juni fattade fakultetsstyrelsen beslut om att från och med 2023 låta institutionerna omfördela platser inom sig när ledningen ser att vissa utbildningar sviktar och/eller andra ökar. Det ger varje institutionsledning större möjligheter och ökat ansvar för att balansera verksamheten och skapa längre planeringsperioder.

Men ännu viktigare framåt är att det arbete som vår fakultet gjort under 2019-2021 med att se över alla kurser och program med avsikt att ge dem ”rätt” prislapp nu också initierats över hela universitetet. Det innebär på längre sikt att resurser och förutsättningar för våra utbildningsplatser kan jämnas ut mellan fakulteterna och spegla innehållet i kurser och program i större utsträckning än idag. Jag tror att det kommer att betyda mycket för att vi skall kunna se gemensamma möjligheter och svårigheter vid hela universitetet, oavsett fakultetstillhörighet.

Med dessa hoppingivande rader önskar jag alla medarbetare vid fakulteten en riktig fin sommar, med mycket ledighet och vila. Så ses vi för nya tag i augusti!