Högskolepolitik

Byråkratisering och nya kontrollkrav – lärosätenas plåga

Det är de externa kraven (från departement, andra myndigheter, förordningar och lagstiftning) på lärosätena att lämna rapporter, genomföra upphandlingar för minsta lilla sak och utvärdera varenda detalj i verksamheten som skapar utrymme för en absurd byråkrati. I helgen skrev två förvaltningsforskare, Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger (den senare lärosäteskollega till mig), på DN debatt om just hur offentlig förvaltning byråkratiserats. Jag tog fasta på de delar som jag kände igen från mina egna ledningserfarenheter inom Göteborgs universitet och vill gärna understryka vikten av det problem artikeln tar upp – att ledning och styrning blir en egen profession som inte anses behöva ha förankring i den verksamhet som skall ledas.

Jag har haft ledningsuppdrag som dekan och prodekan vid mitt eget lärosäte i mer än ett decennium, och dessförinnan bland annat uppdrag inom HSFR/VR och i lärosätesstyrelser. Kollegialitet kan i bästa fall vara en kultur som ger plats för verksamhetsnära ledning och styrning. I sämsta fall är ett svepskäl för att inte ta svåra beslut. Att vara primus inter pares, alltså den främste bland jämlikar, är en god utgångspunkt för styrning åtminstone av akademisk och kunskapsimpregnerad verksamhet. Kollegial styrning är därför fortsatt en knäsatt princip för akademisk verksamhet. Märkligt nog gäller dock inte den principen för ordföranden i en lärosätesstyrelse, inte heller för att vara ledamot i en dito. Några akademiska krav på en ordförande i styrelsen för ett lärosäte finns inte – vilka signaler sänder det?

För att vara dekan krävs normalt att man är professor, liksom för att bli rektor. Alla professorer, inte ens om de tillhör de skickligaste, är vare sig lämpliga eller villiga att åta sig ledningsuppdrag. Man måste ha ett eget intresse för organisation, utveckling och kvalitet. Men när kombinationen av skicklighet inom sitt eget område och engagemang för styrningsfrågor finns, då kan det bli väldigt bra.

Styrningsproblemet för lärosätena är att i den moderna värld som är uppbyggd på upphandling, entreprenader, utvärdering och outsourcing så krävs också en hel del byråkrati av kontroll, pappersarbete, planer och strategier för att klara systemet. Som dekan såg jag hur det regnade in krav på rapporter, bedömningar och planer som skulle levereras, ytterst till departementet.

Jag minns när jag avkrävdes svar i en revision på hur vi fortsättningsvis skulle agera så att ingen student eller anställd lade en metallburk i fel återvinningsfack. Vi behövde en plan (eller en strategi kanske?) Vid ett annat tillfälle fick vi av miljöstrategen veta att en dokumentförstörare inte var kompatibel med miljöstrategin utan måste tas bort. (Nej, vi tog inte bort den). Eller skall jag kanske nämna hur lång tid det tog att upphandla handläggarstöd under ett par månader då vi fick en oväntad kombination av sjukdom och uppsägning? När vi ändå är igång kan jag inte låta bli att fundera på hur många timmar som lagts ned på att skriva självvärderingsrapporter av utbildningar som utvärderarna aldrig läser eftersom de istället ägnar mötena åt att ställa alla frågor vars svar finns i rapporterna. Jag slutar där.

Jag såg som min uppgift att hålla upp ett paraply så att inte hamnade för mycket av alla krav på prefekter och verksamhet. Antingen kunde vi hantera det på fakultetsnivå eller så kunde vi skapa enkla mallade lösningar. Så att vi kunde koncentrera oss på de viktiga frågorna för ledningen – som ekonomi, kvalitet och arbetsmiljö.

Men, så längre de externa kraven på kontroll och utvärdering av alla (ja, alla) aspekter av lärosätenas verksamhet fortsätter att öka så kommer behovet av administrativa resurser att öka. Jag ser tyvärr ingen som helst tendens till någon minskning, tvärtom. Så börja där och gör istället verklighet av det som kallats tillitsbaserad styrning. Där har utbildningsministern en uppgift som på riktigt skulle kunna bidra till akademisk frihet.

Nej, ”Respons” läggs inte ner för att lärosätena har för många kommunikatörer

Häromdagen skrev Expressens kulturchef Victor Malm om nedläggningen av tidskriften ”Respons”. Han tog nedläggningen till intäkt för att rikta en kraftig spark mot svenska lärosäten i allmänhet och universitetens kommunikatörer i synnerhet.

Han skriver att ”Nu kan man förstås tycka att Sveriges välfinansierade lärosäten – åtminstone i teorin – har ett intresse av att vidmakthålla ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion, och att de skulle kunna hosta upp lite tidskriftspengar, trots att forskarna själva hellre väljer en Netflix-prenumeration. Men icke. Man har valt en annan väg.”

Bara i detta stycke finns flera missförstånd. Universiteten är inte ”välfinansierade” när det gäller att använda pengar till den typ av lärosätesgemensamma aktiviteter som Malm hänvisar till. Jag kan se framför mig en liten armé av forskare och lärare som (med rätta) skulle protestera om de medel som tilldelas universiteten för forskning och utbildningen (basfinansiering och utbildningsuppdrag) istället gick till stöd till externa tidskrifter. Att universiteten inte ”vidmakthåller ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion” är också fel. Så gott som alla fakulteter och institutioner anordnar regelmässigt externa arrangemang för allmänheten och särskilda målgrupper med just det syftet. Men breda universitet behöver låta detta ske inom ramen för olika vetenskapliga områden och ämnen. Och till detta krävs kommunikatörer, som är en profession som andra . Finns förstås både stjärnor och mindre goda sådana liksom det finns redaktörer och lärare av olika kvalitet. Själv har jag mest sett stjärnorna bland kommunikatörerna, både i min roll som forskare och som tidigare dekan.

Därutöver skriver och talar en stor mängd forskare om sina egna områden i alla möjliga sammanhang – ofta på eget bevåg och ofta efter inbjudningar från intresserade organisationer och andra aktörer. Tilläggas kan att samverkan är en huvuduppgift för alla lärosäten och det upprätthålls ofta genom olika organ där universitetens representanter tillsammans med andra aktörer driver både forskning, utveckling och utbildning med direkt betydelse för företag, debatt och kultur. Ofta med hjälp av en eller flera kommunikatörer.

Att tidskriften ”Respons” läggs ned tror jag beror mindre på att universiteten anställer kommunikatörer för att underlätta och samordna kommunikation och samverkan och mer på att tidskriften inte fyller någon funktion i det akademiska landskapet. Om jag skulle, helt amatörmässigt, efterlysa någon publikation så är det inte en fortsättning på ”Respons” utan istället genuina akademiska publikationskanaler på svenska. Vi saknar i stort sett fortfarande meriterande kanaler med granskningsförfarande på svenska för all den relevanta forskning som bedrivs vid svenska lärosäten.

Vi har dock Kriterium som är ett sätt att ge ut böcker på svenska med granskningsförfarande och enstaka tidskrifter som t ex Statsvetenskaplig tidskrift och Filosofisk tidskrift. Men om vi inom lärarförslagsnämnder och motsvarande var lika noga med att kräva publikationer på svenska som vi är att (med rätta) kräva internationell publicering så tror jag det skulle betyda mycket mer för forskningens möjlighet att nå ut än om ”Respons” lever kvar.

Hur jag lärde mig älska högskolans styrning och organisation

Efter mer än tio år som prodekan och dekan, men också andra uppdrag jag haft i vetenskapssamhället, har jag funderat mycket på frågor som rör högskolans styrning, organisation och de politiska beslut som rör sektorn. Frågorna är ofta underskattade av lärare och forskare vilket påverkar kvaliteten i verksamheten och handlingsutrymmet för akademin negativt. På den här bloggen avser jag att då och då återkomma till dagsaktuella beslut och fenomen i det svenska högskolelandskapet. De inlägg som tidigare skrivits under perioden 2012-2022 som prodekan och dekan finns numera också på denna blogg. I denna första post för just denna blogg samlar jag några erfarenheter från sex år som dekan för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.

Organisation är mycket viktigare för ett lärosäte än de flesta tror. Att inte ha en ordning och struktur som är smidig, transparent, tydlig och rättssäker skapar oändligt många problem och tar så mycket tid. Att lägga sin tid på att skapa en ordning som håller över tid är alltid rätt. I den processen måste ovillkorligen alla som berörs involveras, därmed inte sagt att alla blir nöjda eller får som de vill.

Ekonomi är å andra sidan både viktigare och mindre viktig än den kan framstå. Ett lärosäte av Göteborgs universitets storlek omsätter miljardbelopp vilket betyder att det finns goda möjligheter att hantera oväntade men tillfälliga utgifter, även betydande sådana. Pandemi, e-postkrascher och liknande fenomen klarar vi. I den meningen är ekonomin inte avgörande, utan förmågan att hantera kriser (vilket kräver organisation, se ovan). Men samtidigt är vi ett skattefinansierat lärosäte, vi bedriver en verksamhet som skall bidra till samhällsutveckling i bred mening. Att hushålla med resurser ingår i uppdraget liksom att satsa på sunda, genomarbetade och rimliga projekt. Om delar av verksamheten kontinuerligt genererar underskott kan det inte negligeras: antingen måste verksamheten ses över för att förbättra resultatet eller så krävs ett beslut om avveckling alternativt att underskottet är något som kompenseras av annan verksamhet. (I det sistnämnda fallet måste det finnas en kollektiv förståelse för att så skall vara fallet.)

En fungerande arbetsmiljö är A och O för varje organisation, men är särskilt uppfordrande i akademisk verksamhet. Uttrycken att valla katter eller att dirigera solister som ofta förekommer bland akademiska ledare säger ganska mycket om hur tufft det kan vara att ha ett ledningsuppdrag i akademin. Akademin skall ha högt i tak och breda åsiktskorridorer, men kolleger, studenter och stödpersonal har rätt till en trygg, rättssäker och inkluderande arbetsmiljö. Konsten att skilja på sak och person är avgörande för att kunna jobba tillsammans, liksom insikten om att vi är varandras arbetsmiljö. Det är inte bara ”dom andra” som skall förstå eller anpassa sig, inte heller är det bara ”chefens” jobb att fixa en god arbetsmiljö. Min erfarenhet är att avgörande i de allra flesta fall är att göra problem och motsättning ”talbara”. Alltså att sätta ord på det som skaver. Vi kan respektera varandra utan att behöva dela varandras uppfattningar. Och, går det inte ändå så är det bäst att direkt söka stöd från våra egna experter på personalenheten. Det finns alltid vägar framåt.

Sist men inte minst, akademisk verksamhet har särskilda villkor. Den akademiska friheten ställer krav på oss när det gäller argumentation, öppenhet, saklighet, etik, hänsyn, nyfikenhet och frimod. Och det gäller åt alla håll. Vi behöver själva leva upp till högt ställda krav (eller i alla fall sträva efter dem). Men vi skall också kunna förvänta oss motsvarande från våra arbetskamrater. Akademisk frihet är inte individens frihet att göra vad man vill – akademisk frihet är ett kollektivt förankrat förhållningssätt till kunskap och framsteg. Vi står tillsammans upp för forskningens och utbildningens frihet, rätten att tycka, tänka och tala fritt utan att därmed acceptera vare sig hån, trakasserier eller kränkningar. Vi öppnar tillsammans ett akademiskt rum, en plats att pröva tankar, att vända och vrida på frågor. Och främjar därmed kunskapens framväxt liksom dess spridning och dess legitimitet.

Jag har tidigare skrivit på ”Dekanbloggen” både som prodekan för Samhällsvetenskapliga fakulteten och dekan för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Min mandatperiod som dekan avslutas dock den 1 januari 2023. För den som så önskar finns en möjlighet att fortsätta följa mina kommentarer och reflektioner på denna blogg. Här fortsätter jag att från ett ett akademiskt men också personligt perspektiv att diskutera hur politiska beslut påverkar svenska universitet och högskolor men också styrning och organisation av lärosätenas inre liv.

Pliktexemplarens vara eller icke vara – och välkommen till höstterminen.

Välkomna tillbaka! Augusti är här med fuktig luft, värme, åska men också sol och ljumma kvällar. Jag hoppas att alla haft en sommar som gett avslappning, vila, energi och nyfikenhet på höstens aktiviteter. Själv känner jag stor entusiasm för att åter ta mig an fakultetens angelägenheter – men samtidigt glad att jag med nöd och näppe kom ihåg vad de inskrivna mötestiderna handlade om innan jag tittat i mina papper. Det tyder på att ledigheten varit bra och gett just den återhämtning som vi alla så väl behöver då och då.

Mitt i sommaren skrev överbibliotekarien Morgan Palmqvist och jag en debattartikel på Dagens Nyheters kultursida om riskerna med förslaget till ny lag om pliktexemplar. Artikeln kan läsas här. Vi poängterade att det är en demokratisk rättighet att allmänhet och forskare får tillgång till det som trycks i vårt land. Och att det inte är tillräckligt att det finns arkiverade exemplar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vi påpekade också att den digitala tillgången till tryckt material – som hittills inte fungerat så väl – är tänkt att enbart vara öppen för forskare (knappast studenter och inte allmänhet) och avses kräva inloggning och registrering. Inte heller får man kopiera eller skriva ut materialet. Utredaren hänvisar i sin tur biblioteken till kostsamma licenser med förlag, en lösning som vi har erfarenhet av med vetenskapliga tidskrifter. Och vi vet därmed att det är en enormt dyr lösning och en lösning som ger förlagen mer eller mindre monopol i sin prissättning. Vi avslutade med:

Pliktexemplar kan uppfattas som en detalj, en fråga för en liten krets närmast berörda, men det är tvärtom en principfråga som rör demokrati och tillgänglighet. Att förlora den självklara tillgången till det som trycks och sprids i vårt land och förlita sig på urval och bibliotekens prioriteringar avseende inköp är att undergräva demokratins principer om öppenhet, transparens och delaktighet .

(Dagens Nyheter Kulturdebatt 18 juli 2022)

Ännu så länge har vi inte hört något från departementet och statsrådet Anna Ekström. Som utbildningsminister med ansvar för högskolor och universitet är detta hennes område. med tanke på valrörelsen är väl detta knappast något prioriterad fråga i nuläget.

Valrörelsen är i full gång. Gator och medier är fyllda av valbudskap och debatter. För en statsvetare är det förstås i grund och botten väldigt roligt, och jag följer naturligtvis partiernas agerande inte bara som väljare utan också med en statsvetarblick. Det går inte att komma förbi det faktum att de senaste årens parlamentariska turbulens och ett nytt politiskt landskap har påverkat valrörelsens dynamik. Antalet mediekanaler har också vuxit lavinartat. Partierna har inte längre en självklar struktur (höger-vänster, tydlig blockpolitik) att förhålla sig till. Relationerna blir sköra och tolkningarna många. Inte lätt att vara väljare. Och sannolikt inte att vara partiledare heller! Den 11 september är det val och jag hoppas att alla som får också går och röstar. Det är en rättighet våra förfäder och förmödrar slagits för och det är en möjlighet att som individ utvärdera den politik som förts och lägga sin röst för den framtid vi vill se.

Terminsstart närmar sig, och det gäller även ledningsfunktionerna. Nästa vecka ses ledningsgruppen på fakulteten för uppstart och jag träffar mina dekankolleger på Stockholms, Lunds, Uppsalas och Umeås universitet i ett digitalt möte. Mycket profilområden och forskarskolor blir det nog där.

Sista veckan i augusti samlas fakultetsstyrelsen för att träffa fakultetens externa råd och prata samverkan och alumnarbete. Samma vecka har ledningsrådet uppstartsdag på Jonsereds herrgård. Fakultetsledningarna från Samhällsvetenskapliga fakulteten och Humanistiska fakulteten ses för ett frukostmöte.

Ser fram emot ett nytt arbetsår och en fin höst på fakulteten!

Översyn av resurser för olika utbildningsplatser vid universitetet är på väg

I Göteborgs universitets tertialrapport för perioden januari-april 2022 kan man roa sig med att räkna ut hur många kronor varje helårsstudieplats vid varje enskild fakultet får kosta i genomsnitt. En jämförelse ger vid handen att Humanistiska fakultetens platser har minst resurser att använda medan de fakulteter som representerar naturvetenskapliga eller medicinska vetenskaper har ungefär dubbelt så mycket per plats i genomsnitt att spendera. Där vår fakultet har drygt 50 000 kr att använda per plats har de fakulteter som har mest närmare 100 000 kr till sitt förfogande.

Nu är dessa summor genomsnittliga och gäller inte alla utbildningar och inte alla platser på de olika fakulteterna. Men de visar vilka olika världar vi lever i. Skillnader som en gång för länge sedan hade en materiell grund i meningen att vissa vetenskaper behövde apparater, djur, infrastruktur och laboratorier medan andra vetenskaper primärt sysselsatte sig med att läsa och skriva, kanske också räkna lite. Dock är ju dessa skillnader med digitaliseringen och den pedagogiska utvecklingen numera obsoleta, inte helt och hållet men till stor del. Humanistisk fakultet investerar i språklaboratorier, AI, digital infrastruktur och video medan medicin inte har samma behov av extra resurser utan t ex kan göra digitala obduktioner och analyser eller använda nationellt samordnad datorkraft för att genomföra undersökningar. Resursbehoven följer helt enkelt inte alls fakultetsgränserna. Och självklart har varje fakultet en blandning av s k prislappar, inte bara en sorts platser.

Vid Humanistisk fakultet genomförde vi en översyn över kurser och program för att hitta rätt mix av prislappar, dock under ett och samma takbelopp. Vi ansökte om och fick ett ändrat uppdrag som bättre speglade den mix av kurser vi faktiskt ger, men vi fick då också sänka det antal platser totalt som vi kunde ta på oss som uppdrag. De platser som fick mer fick helt enkelt hanteras genom att dra ned på antalet platser totalt. Eftersom detta arbete genomfördes inom varje institution uppkom inte någon konkurrenssituation mellan fakultetens institutioner. Men som fakultet behöver vi fylla på med antal platser, något som jag och vice-dekan för utbildning arbetar för i alla de forum där vi är aktiva inom universitetet.

I juni fattade fakultetsstyrelsen beslut om att från och med 2023 låta institutionerna omfördela platser inom sig när ledningen ser att vissa utbildningar sviktar och/eller andra ökar. Det ger varje institutionsledning större möjligheter och ökat ansvar för att balansera verksamheten och skapa längre planeringsperioder.

Men ännu viktigare framåt är att det arbete som vår fakultet gjort under 2019-2021 med att se över alla kurser och program med avsikt att ge dem ”rätt” prislapp nu också initierats över hela universitetet. Det innebär på längre sikt att resurser och förutsättningar för våra utbildningsplatser kan jämnas ut mellan fakulteterna och spegla innehållet i kurser och program i större utsträckning än idag. Jag tror att det kommer att betyda mycket för att vi skall kunna se gemensamma möjligheter och svårigheter vid hela universitetet, oavsett fakultetstillhörighet.

Med dessa hoppingivande rader önskar jag alla medarbetare vid fakulteten en riktig fin sommar, med mycket ledighet och vila. Så ses vi för nya tag i augusti!

Lärosätena behöver ta ett eget större ansvar för samverkansuppgiften

Tisdag den 7 juni deltog jag i en konferens arrangerad av Centrum för samverkande visuell forskning, GPS400 vid Göteborgs universitet. Mitt deltagande rörde en paneldiskussion om samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället särskilt inom kulturarvsområdet. I panelen återfanns representanter för både lokala och nationella institutioner och aktörer som t ex Kungliga Biblioteket, Higab och Västra Götalands-regionen. Som så ofta var vi alla eniga om hur viktigt det är att förbättra vår förmåga till samverkan.

Mitt bidrag var dels att framhålla lärosätenas, och särskilt Göteborgs universitets, ansvar för att skapa kontaktytor, dels att lärosätena behöver bli bättre på att själva avsätta resurser för att göra det möjligt för forskare och lärare att genomföra samverkan. På fakultetsnivån är resurserna alldeles för knappa för att kunna genomföra den här typen av initiativ. De medel vi får fördelade från universitetsstyrelsen är avsedda för utbildning och forskning – externa medel kan alltid sökas men den akademiska marknaden gynnar inte alltid de områden som är starka hos just oss eller där de största behoven i samhället finns.

Jag tror att Göteborgs universitet skulle behöva skapa en samverkansplattform som var gemensam för hela lärosätet – och förenar alla de enskilda initiativ som just nu bildar en skog av ingångar med mer eller mindre precisa villkor. Inom ramen för en sådan plattform skall också finnas utrymme för en s k matchmaking mellan å ena sidan forskare, forskargrupper, lärarlag och utvecklingsprojekt inom universitetet och å den andra behov och önskemål om universitetets förmågor och resurser.

I dagsläget bygger samverkan alltför ofta på individuella kontakter och tillfälligheter (vilket dock kan bli väldigt bra) istället för på en strukturell ordning som ger möjligheter till långsiktiga relationer där behoven och resurserna kan ”matchas” för att komma hela samhället till nytta. Ibland är det också kommersiella intressen som styr, något som kan leda universitetets resurser bort från det gemensamma bästa, bort från demokratins behov och från civilsamhället.

Nyckelordet för samverkan tror jag är ömsesidighet. Det måste finnas ett behov och en längtan från båda parter, och en nytta för båda parter. Forskaren som får nya perspektiv likaväl som samhällsaktören som får utvecklingsbehov tillgodosedda. Ett första steg från lärosätena vore att satsa på anställningar i vars arbetsuppgifter samverkan är en central del, s k samverkanslektorat. Men också samverkansdoktorander och utlysningar av utbytesprojekt där samarbete är det centrala värdet vore utvecklande.

Goda exempel på plattformar med utrymme för samverkan finns på Oxfords universitet – TORCH – och på Cambridge universitet – CRASSH. Riksbankens jubileumsfond utlyser också bidrag för s k Flexitanställningar, något som nu permanentas, vilket är ett led i stärkandet av samverkan mellan lärosätena och det omgivande samhället.

Med detta sagt så sker utomordentligt många goda insatser inom ramen för samverkan alldeles oavsett de strukturella förutsättningarna. Men jag tror att vi med ganska enkla medel kunde komma mycket längre, både till glädje för universitetets lärare och forskare och det samhälle i vilket vi verkar.

Forskningens profilområden – en skvader eller en dold agenda?

Magnoliorna har just börjat blomma, solen står högt, kvällar och mornar är ljusa, fåglarna kvittrar intensivt. Våren här här. Jag har förmånen av att kunna promenera igenom några parkområden på mornar och kvällar, är tacksam för det eftersom de soliga dagarna oftast tillbringas på kontoret. Men nu är det Valborg och Första maj – dock utan minsta extra-tid i kalendern – och självdeklarationens sista dag på måndag. Vilken helg! 🙂

Dagens ämne är dock inte våren utan den ständigt pågående huvudvärken kring regeringens satsning på s k profilområden.

I forskningspropositionen som kom 2020 aviserades ökade basanslag och dessa avser regeringen nu att fördela med hjälp av en ”kvalitetsbaserad resursfördelning” som vilar på grunden att varje lärosäte presenterar ett till fem profilområden vilka konkurrerar med varandra om de nya medel som (eventuellt) ställs till förfogande. Enligt regeringen skall den nya tilldelningen användas från 2024. I nuläget är det oklart hur stor del av forskningsmedlen som avses gå denna väg, det har talats om 500 miljoner kronor till 27 olika lärosäten, och likaså om denna tilldelning ersätter den s k snurra som används idag för upp till 20 procent av anslaget (och som baseras på nyckeltal som publikationer m m).

Arbetet med att ta fram profilområden har genomförts i forskningsnämnden men eftersom läget är så oklart från departementet och regeringen är arbetet inte i någon operativ fas ännu. Rektors bedömning är att vi som lärosäte skall ”gräva där vi står” och alltså framhålla de spetsområden vi har.

Men samtidigt skapar osäkerheten kring framtida tilldelningen basanslagen oklarhet kring begreppet ”profilområde” – om en ökad del av anslaget skall gå den vägen är det ju inte fråga om en profil utan om reguljär och grundläggande verksamhet? Hur skall ”normalforskning” finansieras om inte forskningsmedel tilldelas lärosätena i enlighet med de uppdrag de har? Externa medel kan inte vara vägen för all den ”normalforskning” som helt enkelt måste hållas igång och som en dag kanske leder till ett genombrott. Om basanslag inte längre är basanslag utan även de blir föremål för ansökningskonkurrens så utarmas lärosätenas möjlighet att bedriva kvalificerad utbildning på vetenskaplig grund. På längre sikt utarmas samhället på vetenskaplig kunskap och skapandet av ny kunskap och utvecklingen av kunskap styrs till ekonomiskt och statusmässiga lukrativa områden utan hänsyn till behoven i den demokratiska samhällsutvecklingen.

Många av oss som intresserar oss för sektorns inre arbete ser satsningen som ett sätt för regeringen att legitimera ökade forskningsmedel till de mindre lärosätena. Om det var tanken hade det varit enklare att inte gå omvägen över ansökningsförfarandet med allt vad det innebär av arbetstid och smärtsamma förenklingar. Jag tror att alla de stora lärosätena hade tyckt att det varit okej om regeringen beslutat sig för att fördela ett ökat basanslag till vissa mindre lärosäten (även om det inte varit vetenskapligt rationellt) och låtit det passera för vad det vore – en regional satsning.

***

Maj månad kantas av akademiska högtider: efter Valborgsfirande i Trädgårdsföreningen den 30 april följer doktorspromotion för 2020 den 6 maj, diplomeringsceremoni den 17 maj och professorsinstallation för 2019-2021 den 20 maj. Den 14 juni genomförs pensionärshögtiden. Kanske ses vi någonstans i minglet?

Akademin mitt i ett europeiskt krig

Att vi efter att ha genomlevt två år av kris och nedstängning på grund av covid-19 skulle drabbas av ett angreppskrig i vår närhet, och med de repressiva åtgärder som det innebär, var det flesta av oss inte beredda på. Där pandemin slog brett över hela lärosätet med kraftiga inskränkningar av möjligheterna att undervisa, resa, träffas och forska utgör kriget primärt ett hot mot hela den europeiska freden. Rysslands angrepp på Ukraina är ett flagrant brott mot folkrätten. Vad kan akademin göra mitt i ett europeiskt krig?

Göteborgs universitet och humanistiska fakulteten uttrycker sin solidaritet med Ukraina, både symboliskt och praktiskt. Uttalanden till stöd för Ukrainas rätt till självbestämmande över sin egen framtid och sitt eget territorium har publicerats av flera forskargrupper och centrumbildningar inom universitetet. Såväl Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) som de europeiska universitetens sammanslutning European University Association (EUA) uttrycker sitt stöd till Ukraina och söker olika vägar för att underlätta för lärosäten och kolleger som drabbas av kriget.

Vi på Göteborgs universitet förbereder nu oss för att via nätverket Scholars at Risk (SAR) skydda forskarkolleger som utsätts för krigshandlingar eller hot om sådana. Humanistiska fakulteten förbereder också extra utbildningsinsatser för att underlätta mottagandet av en stor mängd flyktingar från Ukraina. Göteborgs universitet utgör också en resurs för VG-regionens arbete med flyktingmottagning. Kungliga Vetenskapsakademin och svenska lärosäten erbjuder stipendier för ukrainska forskare som kan utföra sin forskning vid ett svenskt universitet. Många lärare och forskare inom universitetet arbetar också individuellt för att stödja och hjälpa kolleger som drabbats av kriget.

Som en följd av kriget sker mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna också i Ryssland. Regimen i Moskva har under de senaste åren sökt sig allt längre bort från liberala och demokratiska ideal, in i en autokratisk modell vars ideologiska bas är en konservativ nationalism. Kritiken mot ”väst” har varit ymnig och gällt allt från kulturella yttringar som t ex Prideparader till säkerhetspolitik som t ex NATOs aktiviteter. Hetsen mot organisationer som är internationella eller som har stöd från civilsamhället utanför Ryssland har ökat, men har bedrivits i bortåt ett decennium i termer av lagen om ”utländska agenter” som drabbat internationella medier såväl som hjälporganisationer.

De ryska medborgarnas rättigheter inskränks nu ytterligare. Rätten att demonstrera, samlas till offentliga möten, yttra sig liksom mediernas och pressens frihet att publicera och kommunicera inskränks nästan helt och hållet. Kriget i Ukraina får inte ens benämnas som det krig det är. En situation som lett till att en del protester genomförs genom att människor håller upp plakat på vilka det står på ryska ”två ord” vilket i sammanhanget syftar på kriget i Ukraina. Trots repressionen fortsätter människor att protestera, men också att gripas.

Som akademi kan vi bidra till förståelse och förklaring av situationen genom analyser och kommentarer. Som lärosäte kan vi hjälpa och stötta våra ukrainska kolleger men också oppositionen i Ryssland. Som människor kan vi bidra ekonomiskt och hjälpa till praktiskt med t ex flyktingmottagande. Och vi kan fortsätta att höja vår röst på en mängd olika sätt för att protestera mot Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina och mot den politiska diktatur som nu är på väg att helt förlama det ryska samhället.

Återhämtning, styrka och tillhörighet – franskt motto som kan vara vårt?

Frankrike har just tagit över ordförandeskapet i EU och har ett halvår på sig att driva lagstiftningen framåt och att skapa goda relationer mellan kommission, parlament och råd. Som motto för perioden (som innefattar president- och parlamentsval i Frankrike) har Frankrike valt återhämtning, styrka och tillhörighet. Inte bara för att jag betraktar mig som frankofil (men säkert delvis på grund av det) tyckte jag det var lämpliga ledord för det vårtermin som nu ligger framför oss på humanistiska fakulteten.

Återhämtning; ja, det är ett ord som gäller både individer och organisation. Nästan alla medarbetare på fakulteten – lärare, administratörer, lokalvårdare, tekniker, ekonomer, handläggare, forskare och säkert ett antal fler kategorier – har i snart två års tid fått lära sig att leva med korta planeringshorisonter, snabba omställningar, massor av extra-arbete, inställde/avställda/omställda möten och konferenser för att inte tala om bristen på externt orienterad verksamhet. Vi har inte kunnat bjuda in allmänhet och kolleger till arrangemang och besök i vårt nya hus (vi har ju f ö inte själva kunnat vara där så mycket heller) vilket förstås skapar frustration. Många av oss har varit sjuka i covid och många har förlorat någon anhörig i sjukdomen eller sett vänner och kolleger sörja. Vi behöver verkligen återhämtning på alla plan! När allt det här är över, ja när det verkligen är det, då skall vi också komma ihåg behovet av återhämtning och återtagande av förlorad mark.

Styrka; vi besitter en styrka i vår verksamhets höga kvalitet och den har varit vår väg till framgång under de här två åren. Vi har tagit oss tillbaka från en ekonomiskt extremt utsatt position till att idag vara på fast mark. Utbildningen under 2021 gick med plus, vi överproducerade litegrand men inte alltför mycket, och prestationsgraden på våra utbildningar har inte sjunkit, snarare tvärtom. Vår ekonomi är i betydligt bättre skick än för tre år sedan och vårt hus erbjuder fantastiska pedagogiska möjligheter, särskilt när nu digitaliseringen tar fart. Men viktigast, kvalitetsutvärderingarna av våra utbildningar på alla nivåer visar genomgående på goda resultat och genererar också bra idéer och utvecklingsförslag. Och studenterna kommer till oss, i högre grad än tidigare. Den styrkan skall vi ta vara på, inte ta för given, men ta vara på och vila i.

Tillhörighet; ja efter så många månader av hemmakontor, distansundervisning och zoom-konferenser tror jag att känslan av tillhörighet till ett akademiskt kollektiv hotats. Det är av största vikt att vi återtar den sociala gemenskapen på arbetsplatsen med de många, med dem som inte självklart ingår i det egna lärarlaget, forskningsgruppen eller projektarbetet. Tillhörigheten till vetenskapssamhället, till akademin, till universitetet, till fakulteten, till institutionen och till ämneskollegiet eller arbetslaget är av stor betydelse för arbetsmiljö och tillfredsställelse med arbetet. Pandemin har satt frågan om tillhörighet på sin spets och vi kommer sannolikt inte att gå tillbaka till arbetsmiljö som ser ut som den gjorde innan. Men, nota bene, tillhörighet är fortsatt en viktig faktor för både kvalitet i undervisning och forskning, och för den enskildes arbetsmiljö.

Så, för att använda ärans och hjältarnas språk, suivons la France. 🙂

Själv kommer jag med stort intresse att följa valkampanjen i Frankrike inför presidentvalet i april. Den officiella informationen finns här (på franska). Och för den som vill veta mer om det franska ordförandeskapet i EU så kan man läsa om det här (på svenska).

Franska nationalförsamlingen (parlamentet) i Paris.

Vi fortsätter snart med god fart in i 2022 – önskar alla lugna och avkopplande helger innan dess!

De som känner mig vet att jag tycker att tiden är ett fascinerande fenomen. Tid är något som vi människor har skapat för att förstå tillvaron, något som ger perspektiv på årstidernas växling, livets ständiga pånyttfödelse och den egna vardagens betydelse. Jag upplever en tid och du upplever en annan, men vi måste alla förhålla oss till en normerande tid om vi t ex skall ta tåget en viss dag vid en viss tid till en viss plats.

Julen dyker upp mitt i det ständigt pågående flödet av dagar och veckor och skapar utrymme för tankehopp framåt och bakåt, neråt och uppåt i tiden. Jag är säker på att jag inte är ensam om att i mitt inre plötsligt befinna mig en juldag hos farmor och farfar i Borås för femtio år sedan; se den mönstrade ullmattan på vilken jag lagt ut julens nya Legobitar, höra klirret av glasskålens lock när jag tar ännu en hård syrlig karamell och känna doften av steken i farmors ugn. Julen är en högtid som spelar väldigt stor roll för de allra flesta i vårt land – på ett eller annat sätt. För mig är julen en viktig religiös högtid, liksom en familjehelg. Men oavsett hur vi firar så uppträder julen, vare sig vi vill eller ej, mitt i flödet av tid och avbryter vardagslunken.

I denna nutid, år 2021, firade jag (som vanligt numera) jul mer än en dag, på flera ställen och med olika delar av familjen. Men Lego låg det fortfarande i julklapparna och samma glasskål är fylld med samma typ av gammaldags karameller. Någon stek serverades dock inte på juldagen, istället doftade det långkål i mitt kök på julafton och hos min mamma fick jag god och uppskattad lutfisk på juldagen.

Jag hoppas att alla fakultetens medarbetare har haft och fortsatt får en fin jultid med mycket tid för återhämtning och även utrymme att göra det där som inte fått plats i vardagen. Det blev ännu ett svårt år med pandemi och restriktioner, med uppskjutna arrangemang och ändrade planer. Och tyvärr måste vi också inleda det nya året med fortsatta smittskyddsåtgärder, så vi kan inte slappna av som vi så väl hade behövt.

Tack till alla som gjort det möjligt att upprätthålla en verksamhet med god kvalitet och att hålla vårt hus öppet både bildligt och fysiskt under det här året. Vi har alla tillsammans skapat en tro på framtiden för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Snart kör vi på igen, in i året 2022!

Önskar alla en God fortsättning, ett Gott nytt år och så ses vi igen i vardagen på andra sidan nyåret!