Allmänt – Högskolepolitik

Akademin mitt i ett europeiskt krig

Att vi efter att ha genomlevt två år av kris och nedstängning på grund av covid-19 skulle drabbas av ett angreppskrig i vår närhet, och med de repressiva åtgärder som det innebär, var det flesta av oss inte beredda på. Där pandemin slog brett över hela lärosätet med kraftiga inskränkningar av möjligheterna att undervisa, resa, träffas och forska utgör kriget primärt ett hot mot hela den europeiska freden. Rysslands angrepp på Ukraina är ett flagrant brott mot folkrätten. Vad kan akademin göra mitt i ett europeiskt krig?

Göteborgs universitet och humanistiska fakulteten uttrycker sin solidaritet med Ukraina, både symboliskt och praktiskt. Uttalanden till stöd för Ukrainas rätt till självbestämmande över sin egen framtid och sitt eget territorium har publicerats av flera forskargrupper och centrumbildningar inom universitetet. Såväl Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) som de europeiska universitetens sammanslutning European University Association (EUA) uttrycker sitt stöd till Ukraina och söker olika vägar för att underlätta för lärosäten och kolleger som drabbas av kriget.

Vi på Göteborgs universitet förbereder nu oss för att via nätverket Scholars at Risk (SAR) skydda forskarkolleger som utsätts för krigshandlingar eller hot om sådana. Humanistiska fakulteten förbereder också extra utbildningsinsatser för att underlätta mottagandet av en stor mängd flyktingar från Ukraina. Göteborgs universitet utgör också en resurs för VG-regionens arbete med flyktingmottagning. Kungliga Vetenskapsakademin och svenska lärosäten erbjuder stipendier för ukrainska forskare som kan utföra sin forskning vid ett svenskt universitet. Många lärare och forskare inom universitetet arbetar också individuellt för att stödja och hjälpa kolleger som drabbats av kriget.

Som en följd av kriget sker mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna också i Ryssland. Regimen i Moskva har under de senaste åren sökt sig allt längre bort från liberala och demokratiska ideal, in i en autokratisk modell vars ideologiska bas är en konservativ nationalism. Kritiken mot ”väst” har varit ymnig och gällt allt från kulturella yttringar som t ex Prideparader till säkerhetspolitik som t ex NATOs aktiviteter. Hetsen mot organisationer som är internationella eller som har stöd från civilsamhället utanför Ryssland har ökat, men har bedrivits i bortåt ett decennium i termer av lagen om ”utländska agenter” som drabbat internationella medier såväl som hjälporganisationer.

De ryska medborgarnas rättigheter inskränks nu ytterligare. Rätten att demonstrera, samlas till offentliga möten, yttra sig liksom mediernas och pressens frihet att publicera och kommunicera inskränks nästan helt och hållet. Kriget i Ukraina får inte ens benämnas som det krig det är. En situation som lett till att en del protester genomförs genom att människor håller upp plakat på vilka det står på ryska ”två ord” vilket i sammanhanget syftar på kriget i Ukraina. Trots repressionen fortsätter människor att protestera, men också att gripas.

Som akademi kan vi bidra till förståelse och förklaring av situationen genom analyser och kommentarer. Som lärosäte kan vi hjälpa och stötta våra ukrainska kolleger men också oppositionen i Ryssland. Som människor kan vi bidra ekonomiskt och hjälpa till praktiskt med t ex flyktingmottagande. Och vi kan fortsätta att höja vår röst på en mängd olika sätt för att protestera mot Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina och mot den politiska diktatur som nu är på väg att helt förlama det ryska samhället.

Regeringskris och pandemi men en välförtjänt ledighet väntar!

Vill bara återigen tacka alla för de insatser alla på fakulteten gjort under den här våren, den tredje terminen i pandemins tecken. Vi har börjat få rutin i krisen, och det har skapat en viss stabilitet men ingen långsiktighet. Jag ser faktiskt fram emot en höst när vi skall få börja arbeta med långsiktiga frågor, med utveckling och våra strategier. Redan finns det lite energi i dessa tankar.

Men innan dess, för de flesta av oss väntar nu en ledighet i en eller annan form. Ta vara på den, låt den inte bara glida iväg utan mening. Vill du ligga i hängmattan – gör det. Vill du skriva en forskningsartikel – gör det! Ta vara på veckorna, den kraften behövs när vi gör en riktig omstart och nystart till hösten.

Regeringskrisen skapar oro, smittoläget kan förändras och vi är på väg in i ett post-pandemiskt tillstånd som vi vet väldigt lite om. Men, ta tiden för eftertanke och återhämtning så ses vi i höst!

Rosor i Visby botaniska trädgård, Almedalsveckan 2019, those were the days…

Världen efter pandemin kommer att behöva humaniora

Världen kommer att behöva humanister. Ingen förnuftig människa skulle invända mot att de avgörande forskningsinsatserna under 2020 utfördes av medicinska forskare och att vaccin mot covid-19 givetvis var det viktigaste forskningsresultatet. På kort sikt. När vi nu genomlevt ännu en påsktid under pandemins färla förtjänar det att upprepas att världen kommer att förändras; det kommer en tid efter pandemin men det kommer också fler pandemier. Det är tid för ett ”post-pandemiskt ryck”.

I sin senaste undersökning – där just humaniorastudenter kan urskiljas – visar Universitetskanslerämbetet (UKÄ) att etableringen på arbetsmarknaden för studenter med examen i humaniora har förbättrats mest. Intresset för studier inom humaniora har också ökat i hela landet och i Göteborg har vi under de två senaste åren sett en kraftigt ökad efterfrågan på våra kurser och program. För påtagligt många studenter utgör kurser inom humaniora också en fördjupning och breddning av kompetensen efter inträdet på arbetsmarknaden. Utbildningarna inom områden som filosofi, historia och kulturvetenskap har ökat mest och kurser inom språk, film, konstvetenskap, arkeologi och antikens historia tillhör de mest sökta.

I en lokal undersökning av våra humanioraalumner, alltså studenter som fått sin examen från humanistisk fakultet vid Göteborgs universitet, som vi genomförde under 2020 framkommer också att studenterna får anställning, såväl inom offentlig som privat verksamhet, i mycket hög grad. Problemlösning, analysförmåga, kommunikation och uttrycksförmåga är de bidrag utbildningen ger och som studenterna uppskattar mest och har mest glädje av i arbetslivet. Och mer än 80 procent är nöjda eller mycket nöjda med sin utbildning som helhet.

Men för många unga kan det uppfattas som riskfyllt att ge sig i kast med humanioras utbildningar då de sällan utgörs av regelrätta yrkesprogram. Risken är överhängande att det i första hand är studenter som i familjen och bland vänner redan har kunskap om vad studierna innebär som söker sig till oss. Men humanistiska kunskaper behövs inom många områden och humaniora behöver också få perspektiv från alla delar av samhället. Inom teknik och naturvetenskap finns ett s k basår för dem som vill känna på området i ett första steg och få behörighet även om man inte läste tillräckligt med matte och fysik i gymnasiet. Varför finns det inte ett motsvarande humanistiskt basår?

Förmågan att göra etiska bedömningar, att förstå historiska förlopp och att analysera ideologiska förändringar är exempel på grundläggande behov för den värld som återuppstår efter covid-19. Inte minst har de tilltagande protesterna mot corona-restriktionerna visat på behov av fördjupade kunskaper om konspirationsteorier, proteströrelser, nyandlighet och vetenskapsförakt. Existentiella frågor liksom vårt behov av kulturella referenser och hållpunkter kommer att bli föremål för politiska insatser efter pandemin. Och för att ta kloka beslut behövs kritiska perspektiv och jämförelser med andra brytpunkter i mänsklighetens historia, därför behövs de långa historiska perspektiv som humanistiska utbildningar erbjuder. Omsorgen om äldre och sjuka människor är inte bara en fråga för forskning inom medicin eller omvårdnad – inte heller är arbetsmarknadens nu uppenbara ojämlikheter i möjligheten att anpassa sig till krislägen bara en organisatorisk eller ekonomisk fråga. De dilemman och konflikter som ryms i dessa två områden borde tydligare ges etiska, historiska, språkliga och kulturella aspekter.

Humanioras utbildningar erbjuder en fördjupad kunskap om de villkor som vårt samhälle nu står inför i en post-pandemisk tid. Ett humanistiskt basår som syftar till att ge grunderna för humanistiska studier på universitetsnivå även för dem som läst motsvarande ämnen på gymnasiet vore en välkommen satsning. Att basår ger inblick i humanioras perspektiv för dem som kommer från studieovana miljöer, förbereda för ett vetenskapligt tänkande och även ge behörighet för studier för dem som saknar det. Kunskaper och förmågor inom humaniora behövs och efterfrågas på en framtida arbetsmarknad. Fler studenter från många olika bakgrunder bör få möjlighet till en självklar ingång till studier inom det humanistiska området genom ett humanistiskt basår.

Göteborgs universitet har en möjlighet att gå före och lämna sina invanda hjulspår genom att skapa möjligheten till ett humanistiskt basår; men det kräver ett helt nytt tänkande kring helårsstudieplatser, avräkning och skapande av kraftfulla incitament för utbildningssamarbete.

Lucka tjugofyra: Julafton, arkitektur och tomte

Med denna sista lucka önskar jag alla vänner, medarbetare, kolleger och bekanta, ja alla som följt lucköppningarna i denna personliga adventskalender en riktigt God Jul! Min ambition med den här satsningen var att i en tid av ensamhet, begränsningar och mycket svåra prövningar ge några reflektioner från mitt eget liv och min historia att känna igen sig i eller förvånas över. Önskar alla som behöver frid och ro över helgerna och hoppas att alla kan få åtminstone något av återhämtning inför en vårtermin som också blir tuff.

För den debattglade länkar jag till en debattartikel i Göteborgs-Posten idag där vi är sex dekaner samt överbibliotekarien som lyfter fram universitetets bidrag till vår stad och pekar på att det är verksamhetens insida som bör avgöra vilka byggnader som bidrar till stadens utveckling, inte fasaderna. Artikeln kan läsas här.

Härmed är adventskalenderns alla luckor öppnade och allra sist tittar en tomte ut – God jul och gott nytt år alla!

Lucka tjugotvå och tjugotre: Porslinsblommans långa liv

Jag minns inte riktigt om det var 1969, 1970 eller möjligen 1971 som jag fick ta hand om porslinsblomman. Men jag minns att jag såg det som ett stort förtroende. Bakgrunden var att grannen i lägenheten bredvid, tant Ingeborg (så sa man på den tiden), hade blivit sjuk och skulle in på sjukhus. Det skulle nog bli en lång sjukhusvistelse trodde hon så blommorna hennes behövde tas om hand. Antagligen hade jag väl redan då visat prov på stort intresse för krukväxter och odling, jag minns att fönstret i mitt rum (ett stort tre-lufts-fönster i söder) var fyllt av krukor med olika skott och sticklingar. På den tiden delade man ofta med sig av växter och köpte inte allt i blomsteraffärer. Jag hade en del tämligen stora exemplar av Palettblad, Mose stentavlor och Monstera. Växter som jag hade med mig länge efter det men som idag är lite svåra att få fatt på.

När mamma sa att tant Ingeborg ville att jag skulle ta hand om en krukväxt blev jag stolt och glad. Växten var en för mig ny bekantskap med tjocka mörkgröna blad och långa slingor som snurrades upp runt krukan. Porslinsblomma fick jag veta att den hette. Och den fick stå i mitt soliga söderfönster bredvid de andra krukväxterna, en placering den uppenbarligen gillade för den började snart blomma. Blommorna är underbara vita väldoftande klasar (som dock kan droppa lite nektar på golvet). Endast de exemplar som trivs blommar och de blommar först när växten blivit lite äldre.

Som ni kanske anar kom tant Ingeborg aldrig hem från sjukhuset. Och det visste nog både hon och min mamma redan när jag fick ta hand om blomman. Själv förstod jag inte det förrän jag ställdes inför fait accompli, tant Ingeborg var död. Arvet i form av porslinsblomman blev plötsligt ännu viktigare, nu var den det enda jag hade kvar av min snälla granne. Och faktum är att jag idag ett halvt sekel senare fortfarande har tant Ingeborgs blomma kvar. Det är numera sticklingar från den ursprungliga blomman men det är därmed samma blomma, samma individ. Och vad mera är, samma blomma finns i också i fönstret hos min son och hans familj. Tant Ingeborgs porslinsblomma har fått ett långt liv. Och minnet av min snälla granne som dog i cancer runt 1970 har nu hållits levande i femtio år genom hennes förtroende och gåva till en tioåring som gillade krukväxter.

Lucka tjugoett: Vintersolståndet

Idag klockan 11.02 svensk tid vände det. Nu efter vintersolståndet går vi mot ljusare tider. De första dagarna blir det fortsatt mörkare på morgonen men eftermiddagen längs minut för minut. Någon gång efter Trettondagshelgen brukar vi börja märka på allvar att ljuset återvänder. Jag minns så väl på min arbetsplats på statsvetenskapliga institutionen hur solljuset kring den 13-14 januari började lysa in igenom fönstret igen. Fönstret var min privata solkalender. Eftersom fönstret låg rakt i väster har jag upplevt många fantastiska solnedgångar därifrån.

Det finns många myter och berättelser om midvinterblot och vintersolstånd. Enligt Institutet för språk och folkminnen finns det inte mycket traditioner belagda om just vintersolståndet. Däremot ansågs Tomasdagen (den 21 december) vara dagen då julen invigs eller inleds. Därefter bör julefrid råda. Låt oss hoppas att det kan gälla även detta förfärliga år. EU har idag godkänt vaccin mot covid-19, kanske blir det ett ljus i mörkret på Tomasdagen.

Personligen är jag väl inte precis klar med julförberedelserna, men det är i alla fall en stor lättnad att idag konstatera att nu blir mörkret inte större. Äntligen kan vi rikta blicken framåt, uppåt och ta emot ljuset. Med lite tur får vi också lite snö fram i februari, då blir det ljust på riktigt.

Lucka nitton och tjugo: Annorlunda (i alla fall idag) julgransprydnader

I vår gran ryms förstås en hel del historia. De flesta prydnaderna har ett värde utifrån var de är köpta, när de är köpta och av vem de är ärvda eller skänkta. Vi hade t ex länge en gammal fin elljusslinga med ljus i glas som jag fått ta över från farfar när han flyttade till ett äldreboende. En uppesittarkväll före julafton var den plötsligt svart! Och då fick maken och sonen ge sig iväg till det största varuhuset i innerstaden och köpa en ny. De fick ta den som fanns – och det är den vi har kvar.

Och jag har kulor från min barndom eller sådana som jag köpt på resor. Jag glömmer aldrig när jag och maken var i Quebec och han – som älskar jul och julgransprydnader – hittade en julgransprydnadsaffär! Hela den lilla butiken var fylld av endast och bara saker att hänga i julgranen. Jag tror att han var där två gånger… Och väl inpackade skatter skeppades hem på planet.

Men allra närmast hjärtat på mig ligger nog de egendomliga och vackra julgransprydnader som jag fick efter min farmors bortgång 1988. De hängde alltid i granen på Åsboholmsgatan och stimulerade min barnsliga nyfikenhet. Jag har fortfarande aldrig sett några liknande hängen i andra granar och inte vet jag något om deras historia heller. Men eftersom farmor och farfar satte bo 1930 misstänker jag att de kommer från deras första jular, och därmed också från julgranens verkligt folkliga intåg i Sverige. Jag vårdar dem ömt och fnyser åt dem som elakt nog kallat dem för ”fiskedrag”. Någon gång i framtiden hoppas jag att de hänger i mina barnbarns granar…

Håll till godo med detta lilla galleri!

Lucka arton: Att hugga sin egen julgran

Julgranar är som så mycket annat med den svenska julen inlånat söderifrån. Redan år 1741 skall den första ”julgranen” ha stått pyntad på en herrgård i Sörmland men granen blev inte vanlig inomhus i Sverige förrän i slutet av 1800-talet. Julgran förknippades i Tyskland med protestantismen och den förekom i välbärgade miljöer redan under 14- och 1500-talen. Men seden att använda gröna kvistar eller träd för att skydda hemmet mot onda krafter går sannolikt mycket längre tillbaka i tiden.

Först i början av 1900-talet såg julgranen inomhus ut ungefär som den gör idag, med ljus, smällkarameller, glitter och prydnader. Det var också i början av förra seklet som flaggor hamnade i granen. Det var en tid av nordism och nationalstaternas konsolidering som demokratiska och parlamentariska enheter, sannolikt är det en bakomliggande förklaring till flaggorna i granen.

Jag har alltid svenska flaggor i granen. Jag köpte fyra girlanger med svenska flaggor när jag flyttade hemifrån, flaggor förekom aldrig i mitt barndomshem, eftersom jag tyckte att farmor och farfars gran med flaggor var något att efterlikna. Mina jular som barn hos farmor och farfar har satt djupa spår, om jag skall tänka på någon form av ”idealjul” så var det nog jularna på Åsboholmsgatan i Borås när jag var riktigt liten. Granen var praktfull med märkliga prydnader (mer om dem i senare luckor) och ljus. Hos farmor och farfar var det högt i tak, höga fönster och tjocka mattor på golven, där fanns köksingång och finingång (mitt över den bodde gamlafarmor). Julen gjorde sig helt enkelt bra där.

I nästan alla år sedan mitten av 1960-talet, utom ett, fram till och med 2017 har jag varit med om att hugga egen julgran på landet. Det var ett äventyr, ofta iskallt ute och snö, att ge sig av tidigt med risgrynspudding (farmors recept) med bilen till huset som var ouppvärmt. Där tände vi i spisen, värmde puddingen, åt smörgås och drack kaffe. Sedan var det dags att hugga julgranar, eller såga med motorsågen de senare åren. Min pappa var drivande i denna julritual, något han är oförmögen till sedan några år. Så de senaste tre åren har maken och jag köpt vår julgran på torget. Det är inte samma sak, men det går an. Jag hoppas snart igen kunna hugga/såga min egen julgran igen. Men då måste jag skaffa takräcke på bilen först… 🙂

Vår på torget inköpta julgran inför kvällens julgransklädning.

Lucka sjutton: Kommunikationsteknologi och jultal

Traditionen att hålla jultal kan sannolikt hänföras till de jultal som europeiska monarker har hållit och håller sedan 1920-talet. När radion blev var mans egendom blev det också möjligt att nå hela nationen med ett samlande och inspirerande tal inför julhelgerna.

I vårt land hölls jultal i radio första gången 1927 och då av ärkebiskopen (Nathan Söderblom). Syftet var att nå svenskar i utlandet. Med redan år 1931 höll en medlem av kungafamiljen (kronprins Gustav Adolf) jultal. På det sättet var Sverige före Storbritannien vars monark höll jultal i radio först 1932. Talet var även här riktat utåt, i Storbritanniens fall till hela samväldet. Därför valde man tid mitt på eftermiddagen så att det skulle vara möjligt att lyssna i så många tidszoner som möjligt samtidigt.

Det var först efter andra världskriget som det blev vanligt att kungen själv höll jultal. När televisionen slog igenom så sändes talet i TV, första gången 1957. Under hela 1960-talet sändes kungens jultal i radio och TV. Men år 1972 hölls talet av kronprins Carl Gustaf som blev kung 1973 och därefter har hållit jultal i den egenskapen varje år. Numera har den svenska kungafamiljen en egen youtubekanal, kan följas på Instagram och på facebook. Teknologin har historiskt understött statschefens behov av att nå ut till hela befolkningen och medborgare globalt. En möjlig analys är att när den formella och konstitutionella makten minskat så har den informella, ”mjuka” och kulturellt inflytelserika makten ökat med hjälp av ny kommunikationsteknologi.

Själv lyssnar jag alltid på kungens jultal, helst på radio och när det sänds i tablån. Jag är också en trägen tittare på program som ”Året med kungafamiljen” vilket ibland får maken och barnen att småle. Men det bjuder jag gärna på – traditioner skapar sammanhang och stabilitet. Om det är något år det känns viktigt så är det i år.

Rektor Eva Wibergs jultal kan du se här.

Lucka sexton: Julkort!

Jag skriver fortfarande julkort, och uppskattar mycket att få dem. Mängden har blivit mindre men jag och maken ser ingen tidpunkt när julkortsskrivandet skulle upphöra. Många julkort går till personer som också skriver julkort, förstås. Men vi skriver också julhälsningar till personer som av olika anledningar inte kan, förmår eller brukar skriva till oss. Det finns i år en särskilt god anledning att sända en hälsning även till den som kanske inte brukar stå på listan av mottagare.

Som så många andra jultraditioner härstammar julkorten från andra halvan av 1800-talet och vi har också (som vanligt) lånat in seden i huvudsak från Tyskland. Det första egentliga julkortet skall ha skickats i England redan kring 1840 men det är först i början av 1900-talet som julkorten får ett riktigt uppsving i Sverige. Jenny Nyströms rödklädda tomtar blir då ett kärt motiv, dessförinnan var granar och julklappar vanligast. På mina julkort i år är det många änglar, stjärnor, snötyngda landskap och en och annan julgransprydnad. Med nationalstatens befästande i alltmer demokratiska former, med nationellt postverk och en stark urbanisering fyllde sannolikt julhälsningen per post en funktion för att upprätthålla banden mellan människor.

Någon gång i det tidiga vuxenlivet fick jag en broderad julkortssamlare i form av ett hjärta av min mormor. Hon hade nog inte sytt den själv men jag tror hon köpt den på en julmarknad till vilken den syförening som hon var en del av tillverkat julsaker. Någon har broderat för hand och sytt på band i syfte att samla de julkort som anlände. Vi har den fortfarande uppe och samlar de julhälsningar som kommer. Den är en påminnelse inte bara om julkortens roll i julfirandet utan också en påminnelse om så många kvinnors handarbete för att göra världen lite vackrare.