Högskolepolitik

Det talas en del om volymer i dagarna, och i vårt fall på samhällsvetenskapliga fakulteten kan vi tala om volymen på forskarutbildningen. Bakom ordet volym döljer sig förstås en mängd människor vars avhandlingsprojekt är lika brokiga som min farmors trasmattor. Men, vi kan inte komma från det faktum att antalet doktorander i Sverige har minskat.

År 2002 fanns det totalt 19 444 doktorander i vårt land. Knappt tio år senare (2011) var analet 18 311. Vid Göteborgs universitet fanns år 2002 totalt 2 252 doktorander och år 2011 var det antalet 1706. Antalet doktorsexamina vid Göteborgs universitet var år 2011 totalt 265 stycken, en siffra som var den lägsta på tio år. Vid vår egen fakultet har antalet disputationer legat stabilt runt 30 sedan några år, men det är i sig en sänkning mot tidigare.

I Vision 2020 sägs att universitetet vill öka antalet doktorander med extern anställning. I fakultetens handlingsplan säger vi att vi vill öka antalet externfinansierade doktorander. I stor utsträckning handlar den centrala planen om s k samverkansdoktorander (tidigare benämnda industridoktorander). I vår egen handlingsplan vid fakulteten innesluts såväl samverkansdoktorander som doktorander som finansieras via externa forskningsprogram och -projekt.

Men hur vill vi hantera utbildningen på forskarnivå framåt? Från regeringens sida är tystnaden avseende doktorander monumental. Det enda som sagts är att alla skall ha doktorandtjänster. Ett beslut som redan har fattats vid vårt universitet. För våra ämnen och forskningsområden är återväxten den mest centrala. Vi måste ha nya unga människor som är beredda att viga sina liv åt vetenskapen. Vårt forsknings- och utbildningsarbete kräver också att vi ständigt utvecklas pedagogiskt, något som kräver en pågående utbidlning på hög nivå. Men även samhället torde ha ett stort intresse av att få ta del av samhällsvetenskapligt forskarutbildades kompetens inom alla upptänkliga områden.

Är samverkansdoktorander och externt finansierade doktorander ett sätt att hålla uppe ”volymen” eller är det ett sätt att vara relevanta för samhället? Leder nya former av doktorandfinansiering till högre nivå på akademisk kunskap eller dräneras goda miljöer på sin vetenskapliga essens? Bör vi se utbildningen på forskarnivå som mer av en gemensam angelägenhet vid fakulteten för att garantera den vetenskapliga kvaliteten?

Frågor om utbildningen på forskarnivå behöver ställas vid alla institutioner.

Och då har jag ändå inget sagt om det märkliga i vår fyra-åriga utbildning jämfört med Europas tre-åriga och inte heller om behovet av att tänka om relationen mellan Masternivå och Forskarnivå. Jag återkommer…

Marie Demker

Universitetslärarens arbete är ganska ofta ensamt. Även om allt fler kurser och program numera drivs av grupper av hängivna lärare och forskare som hänger i och utvecklar sin undervisning tillsammans och även om forskningen numera allt oftare bedrivs i mindre grupper och nätverk så återstår faktum – som lärare och forskare är du ofta väldigt ensam i ditt arbete. Är det någon annan som ser det jag gör, kan nog en och annan fråga sig ibland när tröttheten kommer och man rusar iväg på ännu en kurskonferens eller ännu ett möte om strategiska frågor.

I fakultetens handlingsplan återfinns en punkt om att tillsammans med prefekterna identifiera lektorer som skulle kunna förväntas befordras till professorer inom två år. Bakgrunden är att regeringen, efter en rapport från HSV,  gett universiteten i uppdrag att öka nyrekryteringen av professorer som är kvinnor. I regleringsbrevet för Göteborgs universitet 2013 framgår att ”under 2012-2015 ska minst 40 procent av de professorer som anställs vara kvinnor.” För vår del tycker vi att det finns anledning att göra en bredare inventering och valet har därför blivit att alla lektorer på tröskeln till en professorsbefordran bör identifieras. Jag tror att det är viktigt att alla institutioner framöver skapar en rutin för att uppmuntra de anställda lärarna och forskarna att utvecklas och gå vidare i sitt arbete på ett sådant sätt att de också kan komma ifråga för såväl docentur som en professorsanställning. Vikten av att vi ser alla och uppmuntrar alla att, efter sin förmåga, fördjupa sin forskning och sin undervisning kan inte nog påpekas med tanke på att vi finns på en arbetsplats där kreativitet och intellektuell nyfikenhet är bränslet.

Även här bör alla enheter på fakulteten kunna hitta rutiner för att särskilt de yngre disputerade forskarna och lärarna får möjlighet till likvärdiga framtidsutsikter. Det kan ske genom årliga genomgångar av meriter, genom mentorer eller särskilt utsedda grupper som har till uppgift att stimulera till meritering och utveckling. Det är trots allt bara i ett större forskarkollektiv som även de mest briljanta idéerna får en adekvat och kritisk granskning likaväl som de kan få verklig genombrottskraft.

För övrigt rekommenderar jag gärna en lättsam text om svenska damlandslagets huvudtränare Pia Sundhages filosofi (även om jag kanske avstår från sångframträdandena) för att åstadkomma storverk: att ta fasta på det som är bra och jobba därifrån och framåt.

Marie Demker

Alla dessa handlingsplaner, målformuleringar och visioner. Visst kan man bli ganska trött på dem? Anledningen till att vi känner oss lite håglösa inför en ny bunt planer brukar vara att de är oprecisa, fulla av vackra ord och innehåller sådant som ingen vettig människa kan vara emot. Eller?

Vision 2020 för Göteborgs universitet anses av många vara en plan som ligger på den övre halvan av skalan, alltså hyggligt angelägen och tydlig i sina mål. Men poängen är ändock att den skall åtföljas av handlingsplaner och mål på alla nivåer inom universitetet. Annars blir den verkningslös. Vid vår fakultet har vi skrivit en handlingsplan 2013-2015 och en verksamhetsplan för 2013. Ni skall alla ha fått del av den via era prefekter. Den finns också att läsa här.

Inom det område som primärt är mitt, alltså forskning och utbildning på forskarnivå tänkte jag här på bloggen lyfta fram några av de mål och strategier som vi angett i den inlämnade planen.

Jag tror att området som i Vision 2020 kallas ”Aktiv strategisk rekrytering” är av särskilt stor vikt nu efter omorganiseringen. Rekryteringsfrågorna ligger nu i större utsträckning än tidigare på varje institution och det är också där de bästa strategierna kan utvecklas. Jag tror att en bra början vore att varje institution satte samman särskilda permanent sökkommittéer, eller motsvarande grupper, av seniora forskare och lärare med god överblick, ledda av någon av prefekterna. Syftet med dessa grupper är att ha en beredskap för externa rekryteringar avseende allt från post-docs till professorer. Men också att vara de som tar fram goda förslag inför de återkommande möjligheter som ges att rekrytera via t ex Pro Futura, Wallenberg Fellows m fl.

I rekryteringsarbetet behöver vi tänka framåt: vilka forskningsfält vill vi fördjupa eller förnya? Vilka utbildningsområden kräver nya lärarkrafter? Sökkommittéer är ett sätt att institutionalisera en sådan tankegång och arbeta upp goda gemensamma nätverk.

I detta arbete får vi dock inte stirra oss blinda på vad som händer i omvärlden, också vid vårt eget universitet finns ytterst goda krafter som det finns all anledning att försöka bibehålla. Låt oss komma ihåg vikten av att utveckla och bibehålla den kvalitet i forskning och utbildning som redan finns. De nydisputerade forskarna måste ges en bra chans att visa framfötterna om inte annat för att kunna erhålla en post-dok-period vid ett annat lärosäte och kanske i sinom tid komma tillbaka, med nya kunskaper och nya nätverk.

Marie Demker