Häromdagen skrev Expressens kulturchef Victor Malm om nedläggningen av tidskriften ”Respons”. Han tog nedläggningen till intäkt för att rikta en kraftig spark mot svenska lärosäten i allmänhet och universitetens kommunikatörer i synnerhet.
Han skriver att ”Nu kan man förstås tycka att Sveriges välfinansierade lärosäten – åtminstone i teorin – har ett intresse av att vidmakthålla ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion, och att de skulle kunna hosta upp lite tidskriftspengar, trots att forskarna själva hellre väljer en Netflix-prenumeration. Men icke. Man har valt en annan väg.”
Bara i detta stycke finns flera missförstånd. Universiteten är inte ”välfinansierade” när det gäller att använda pengar till den typ av lärosätesgemensamma aktiviteter som Malm hänvisar till. Jag kan se framför mig en liten armé av forskare och lärare som (med rätta) skulle protestera om de medel som tilldelas universiteten för forskning och utbildningen (basfinansiering och utbildningsuppdrag) istället gick till stöd till externa tidskrifter. Att universiteten inte ”vidmakthåller ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion” är också fel. Så gott som alla fakulteter och institutioner anordnar regelmässigt externa arrangemang för allmänheten och särskilda målgrupper med just det syftet. Men breda universitet behöver låta detta ske inom ramen för olika vetenskapliga områden och ämnen. Och till detta krävs kommunikatörer, som är en profession som andra . Finns förstås både stjärnor och mindre goda sådana liksom det finns redaktörer och lärare av olika kvalitet. Själv har jag mest sett stjärnorna bland kommunikatörerna, både i min roll som forskare och som tidigare dekan.
Därutöver skriver och talar en stor mängd forskare om sina egna områden i alla möjliga sammanhang – ofta på eget bevåg och ofta efter inbjudningar från intresserade organisationer och andra aktörer. Tilläggas kan att samverkan är en huvuduppgift för alla lärosäten och det upprätthålls ofta genom olika organ där universitetens representanter tillsammans med andra aktörer driver både forskning, utveckling och utbildning med direkt betydelse för företag, debatt och kultur. Ofta med hjälp av en eller flera kommunikatörer.
Att tidskriften ”Respons” läggs ned tror jag beror mindre på att universiteten anställer kommunikatörer för att underlätta och samordna kommunikation och samverkan och mer på att tidskriften inte fyller någon funktion i det akademiska landskapet. Om jag skulle, helt amatörmässigt, efterlysa någon publikation så är det inte en fortsättning på ”Respons” utan istället genuina akademiska publikationskanaler på svenska. Vi saknar i stort sett fortfarande meriterande kanaler med granskningsförfarande på svenska för all den relevanta forskning som bedrivs vid svenska lärosäten.
Vi har dock Kriterium som är ett sätt att ge ut böcker på svenska med granskningsförfarande och enstaka tidskrifter som t ex Statsvetenskaplig tidskrift och Filosofisk tidskrift. Men om vi inom lärarförslagsnämnder och motsvarande var lika noga med att kräva publikationer på svenska som vi är att (med rätta) kräva internationell publicering så tror jag det skulle betyda mycket mer för forskningens möjlighet att nå ut än om ”Respons” lever kvar.
Högskolepolitik 