Etikett: Akademiska värden

Det akademiska seminariet – har formen blivit de avgörande samtalens värsta fiende?

Jag tillhör de universitetslärare som älskar det akademiska seminariet. I en öppen miljö där både bedömningar, åsikter och erfarenheter är olika men ändå har samma mål (sanningssökande) finns förutsättningar att skärpa, vässa och precisera det akademiska arbetet. Att inte väja för motsättningar och konflikter, att skilja på sak och person och att stå upp för sina argument är helt enkelt A och O om vi skall närma oss de sanningar vi behöver för att utveckla vårt samhälle och vår kultur.

Men, det finns ju alltid ett sådant, åren går och jag har noterat att seminariet kanske inte längre fyller samma funktion som förr. Jag ser den grundläggande förklaringen som att högskolans eget vetenskapliga uppdrag liksom de internationella förusättningarna i vetenskapssamhället har förändrats dramatiskt – samtidigt som seminariets form tycks ha stelnat. Kanske håller man fast vid det trygga i en föränderlig akademisk värld?

I min värld finns det flera olika typer av seminarier: arbetsseminariet som arbetar med texter och ansökningar, presentationsseminariet som avser att lyfta upp resultat och ny forskning för samtal och reflektion, kontroversseminariet som avser att reda ut och diskutera resultat och metoder som tycks motsägelsefull. Därutöver har vi seminarier som föreläsningar av kolleger som berättar om sin forskning i bredare penseldrag men också seminarier för att reflektera över samhällsfenomen eller eller maktfrågor. Seminariet kan också användas i undervisningssyfte (doktorandseminariet) och är då i allmänhet ett arbetsseminarium men med ett särskilt pedagogiskt syfte. Och själva disputationen, att försvara sin avhandling (sina resultat) är ju en helt avgörande form av seminarium där det också sätts ett betyg på det som gjorts och det som sagts. Kanske finns det fler sätt att tänka kring seminarierna inom akademin än dessa men bara här framkommer ju en stor mångfald i syfte och genomförande.

Med ett allt högre tryck på att publicera sig internationellt i en särskild form (inom mitt område ofta statistiska analyser av kvantitativa data i artiklar på engelska, avsedd för internationell publik, med 6-8000 ord enligt en mycket snäv skrivmall) har också seminarierna blivit allt mer av steg i produktionsprocessen. Även när seminariet behandlar något annat, t ex en redan publicerad artikel eller ett forskningsproblems relevans tenderar seminariet att konvergera in emot en diskussion av termer, referenser, formuleringar och redigering. Deltagarna kastar sig med liv och lust in i frågan om vad som menas med en viss term (sällan begrepp) eller hur ett visst mått är uppbyggt, samtidigt som seminariets ämne tycktes röra sig om teoretiska frågor kring kunskapsbildning eller maktfrågor. Sällan talar seminariet heller om vilka konsekvenser en publicering har eller får – vad kan vi lära oss av en artikel eller bok som läggs fram? Vad betyder det för inriktningen på min egen forskning och undervisning? Vilka antaganden underbygger studien och hur legitima är de? Hur berörs studenterna av forskningsresultaten? Maktfrågor? Vetenskapsteoretiska aspekter?

Seminarieledningen är av största betydelse. Många uppfattningar behöver höras och antalet synpunkter behöver prioriteras. Ledningen av seminariet blir idag ofta ordfördelande istället för fördjupande och preciserande. Självklart är också seminariespråket viktigt, nästan ingen talar sitt modersmål (engelska är andraspråk för de flesta deltagarna) och de egna erfarenheterna skiljer sig dramatiskt åt. Hur många vet något om kohandeln i Sverige på trettiotalet? Hur många kan förhålla sig teoretiskt till den svenska modellen för departmentsorganisation? Utan tydlig ledning tenderar kommentarerna därför att bli generella eller allmänna om de inte just riktar in sig på den exakta text som presenteras vid seminariet.

Vad kan vi då göra åt detta? Jag tror att vi måste uppvärdera seminarieledningen – det är ett viktigt och styrande uppdrag både att organisera, bjuda in, kommunicera sammanhanget för seminariet och leda själva seminariet. Att prioritera frågor och kanske t o m inleda med att ställa ett antal frågor är ett sätt att få fokus vid seminariet. Vi kan skapa seminarieserier med olika och explicita syften som istället kompletteras med att forskargrupper själva jobbar med texter inför publicering och ansökningar (workshops). Det akademiska seminariet behöver få en starkare plats som arena för samtal medan seminariet som led i publiceringsprocesser behöver tonas ned. Och vi behöver många fler inter-disciplinära seminarier, de kan utspelas mellan olika akademiska discipliner men också mellan sub-discipliner. Seminariet behöver utveckla sina former och vara en mer medvetet strukturerad plats för öppna landskap i akademin om det skall ha samma avgörande funktion idag som förr.

Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken

Idag har dagsljuset längt sig en kvart eller så sedan vintersolståndet den 21 december förra året. Åtminstone för mig tänder det åter hoppet om ljusa vårkvällar och ljumma vindar. Men, framför oss nu ligger några ”oxveckor” som ibland kan kännas oöverstigliga. För min egen del är planering och uppdelning i mindre bitar det bästa sättet att hantera arbetsbördan, men också att acceptera att de flesta av oss faktiskt är tröttare i vintermörkret.

Ett litet bloss i detta mörker var det att under helgerna läsa ”Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken” av professorn i sociologi Stefan Svallfors. Boken är en personligt hållen betraktelse som börjar i egna erfarenheter av hur forskning faktiskt bedrivs och fungerar – något som skiljer sig radikalt från hur det beskrivs i läroböcker – och vidare till kritik och reformförslag inom det forskningspolitiska området. Jag tyckte särskilt bra om Svallfors sätt att betona hur konstituerandet av forskningsobjekt är en del i den kreativa forskningsprocessen. Jag menar att den helt avgörande processen inom forskningen är just när vi ställer oss frågorna ”varför vill jag/någon veta något om detta?” och fortsätter vidare med frågor om egenskaper, liknande processer, vad kan man lära av andra och vartåt pekar mitt forskningsobjekt (s 41). Svallfors betonar förnimmelse, associationer, förmåga att göra intuitiva skutt i tänkandet, handlaget och praktikens betydelse samt inte minst förmågan att reducera komplexitet. Utan detta sistnämnda ingen forskning av värde överhuvudtaget.

I boken lyfts vidare fram att det är i forskargruppen som det verkligt spännande händer, det är när vi är tillräckligt olika för att skapa dynamik men inte så olika att det blir spänningar som kreativiteten börjar fungera. I gruppen måste finnas tillit, förtroende och trygghet. Var och en måste kunna göra misstag och var och en måste kunna få erkännande för goda idéer. Men forskningspolitiken bygger inte alls på dessa tankar – vare sig det mödosamma (och avgörande) momentet att definiera sitt forskningsobjekt eller värdet av arbetet i den lilla forskargruppen ges någon plats i de skiftande forskningspolitiska medel som lanseras. Istället är det ”insamlande” av data kring på förhand bestämda ämnen eller frågor, konstlat uppbyggda s k excellenta team av personer som var och en är framgångsrika men inte nödvändigtvis tillsammans eller kulten av den ”store” (ja, maskulint genus) forskaren som omhuldas i forskningspolitiken.

Som Svallfors skriver så kan många av oss vila tryggt i att forskningspolitiken skiftar så ofta att vi inte behöver bry oss så mycket, förr eller senare kommer det en möjlighet som passar just oss. Men det är djupt otillfredsställande att så stora insatser och så många miljarder används på ett sätt som de flesta av oss inblandade forskare faktiskt inte tror så mycket på. Men som Svallfors skriver i slutet av sin bok, svängningarna hotar faktiskt grunderna för ett kunskapssamhälle.

De mellanmänskliga sammanhang byggda på tillit och sympati som är varje fungerande kunskapsproducerande sammanhangs förutsättning undergrävs av felaktigt utformade forskningspolitiska insatser. (…) en bättre forskningspolitik kräver också att man litar på forskarna. Tror på vår förmåga att prioritera och leverera. Försiktigt stöttar de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Satsar på lagom stora program för lagom stor grupper. Slutar med meningslösa utvärderingar. (s 123, 125)

Svallfors pekar på att hela forskarsamhällets ethos är en återkommande utvärdering där stränga kriterier redan är inbyggda, och konkurrensen finns redan där. Jag minns när den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros (s) i en debatt med mig påpekade att jag borde vara nöjd och inte klaga på alla utvärderingar eftersom det var forskarna själva som utförde dem. Vad han inte förstod (?) var ju att problemet jag ville komma åt var att det inte var forskarna som bestämde kriterierna. Vi var snarare gisslan i ett elakt spel, utan deltagande från oss inga pengar till någon. Sådana spelregler är inte vad forskningen behöver.

Svallfors bok är läsvärd, tänkvärd och kunde kanske leda till både kollektivt handlande och nytt mod.

Själv har jag tidigare skrivit om forskningspolitiken i liknande termer som Stefan Svallfors i Mats Benners och Sverker Sörlins ”Forska lagom och vara världsbäst” (2008). En omarbetad version av den texten går att läsa i Statsvetenskaplig tidskrift no 5 2010.

Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”

Strax före semestern lanserade utbildningsminister Jan Björklund förslaget att Sveriges olika universitet och högskolor skulle bli stiftelser. Efter påtryckningar förlängdes remisstiden från den 10 oktober till den 15 november. Att hela den svenska universitetssektorn tre månader, varav juli var en, skulle bedöma och värdera i grunden helt förändrade förutsättningar för utbildning och forskning blev t o m för utbildningsdepartmentet en orimlighet. Redan idag dock, nästan tre veckor före remisstidens utgång meddelas emellertid att förslaget skall tas tillbaka för ytterligare utredning. De hittills inkomna remissyttranden har varit starkt kritiska, och så har debatten inom akademin också förts. Senast i måndags skrev ett stort antal forskare på debattsidan i Dagens Nyheter och menade att hela förslaget syftade till att bolagisera universiteten utan att på något sätt staten avhände sig kontrollen över både redovisning, intäkter och kostnader. Redan i pressmeddelandet framgick ju att studenternas inflytande skulle säkras, så att ingen blev orolig. Hur det stod till med kollegialiteten framgick dock inte. Inte heller hur självständighet kan vara ett syfte för en reform som inte säkerställer att universiteten tillåts råda över sina egna tillgångar.

Jag Björklund anger att beslutet att dra tillbaka beslutet inte har någonting att göra med den kritik mot stiftelseidén som luftats. Kritikerna ”har fel” hävdar helt sonika utbildningsministern. På vilket sätt eller med vilka argument kritikerna har fel anges inte (det kan också bero på bristande utrymme i artikeln). Jag tror att Björklund inte kan skilja mellan kritikerna av detta förslag till högskolestiftelse och kritik av stiftelseformen i sig.

Att kalla det förslag som utbildningsministern presenterade för ”stiftelse” är emellertid missvisande då det inte innehåller de frihetsgrader som stiftelseformen inom universitetssektorn internationellt har. ”Bolagisering” är mer adekvat, och här i termer av ett kommunal bolag, stängt för insyn från allmänheten, ointresserat av kollegialitet och akademiskt ethos samt helt ekonomiskt beroende av statsmakten (där ett kommunal bolag är beroende av kommunen.)

Jag har länge sagt, och säger det igen, skall universiteten bli stiftelser så skall Akademiska Hus ägas av universiteten (vi skall alltså äga våra egna fastigheter, verkligen äga dem) och vi skall garanteras ett rejält stiftelsekapital på ett större antal miljarder per enhet. Akademiska hus gick med 2,4 miljarder i vinst för år 2012 och äger fastigheter till ett värde av 26 miljarder kronor. Som en jämförelse kan nämnas att de 33 statliga universiteten och högskolorna i Sverige fick dela på 15.7 miljarder kronor till forskning och utbildning på forskarnivå 2013 över statsbudgeten, alltså de s k fakultetsmedlen, enligt Prop 2013/14:1 (budgetproppen).

Någon kapitalöverföring lär aldrig bli verklighet eftersom jag menar att den dolda agendan bakom detta förslag är att universitet och högskolor skall marknadiseras och att de akademiska värdena skall utsättas för konkurrens. Endast så kan den vetenskapliga excellensen främjas menar de som tror på modellen. Då är kampen på marknaden avgörande och får inte fördunklas av eget kapital.

Jag ser en överhängande risk för att vi tar det sämsta av två världar i den framtida utvecklingen av högskola och universitet i Sverige – staten bibehåller makten  och kontrollen över akademin, och finansieringen för att uppfylla dessa åtaganden blir beroende av marknaden. Inflytande, kollegialitet och öppenhet har inte något ekonomiskt värde i den kalkylen. Och de akademiska värdena blir endast en utsmyckning.

Läs mer på Academic Rights Watch.

PS. Jag roade mig med att titta på årsredovisningen för 2011 för Harvard University (USA) och om jag läst rätt så består mer än hälften av deras totala inkomster av stiftelseavkastning (32 procent) och studentavgifter (21 procent). DS