Etikett: Mats Persson

Akademisk frihet kan inte skyddas med medel som utplånar den

Ordet ”cancelkultur” är en ny import från det amerikanska kulturkriget, men vetenskapshistorien är full av häftiga konflikter, av försök att tysta ner eller frysa ut motståndare. Om vetenskapens ideal är en arena där de bästa teorierna och de säkraste resultaten går segrande ur sakliga strider så visade några av 1900-talets främsta vetenskapshistoriker och -sociologer att så inte alltid är fallet. Egenintresse, fåfänga, grupptryck och personlig prestige är bara några av de faktorer som påverkar hur vetenskapen utövas. Visst kan man försöka reglera detta, men inte utan att den starka autonomin – d.v.s. den akademiska friheten – riskerar att inskränkas. 

Den akademiska friheten skapar alltså förutsättningar för kreativitet och produktiva idéutbyten, men ger samtidigt knäppgökar och haverister stort manöverutrymme. Så har det varit länge – och personer inom akademin har också utvecklat olika typer av strategier för att hantera detta problem. Eftersom de formella eller ”hårda” påtryckningsmedlen är så få, handlar många av dessa strategier istället om att hålla avstånd, skärma av eller på andra sätt skydda verksamheten från destruktiva krafter.

Så skrev kunskapshistorikern Björn Lundberg på sin blogg häromdagen.

Hans blogginlägg sätter verkligen fokus på rätt saker i debatten om den s k cancelkulturen. Den akademiska friheten är en förutsättning för vetenskapens framåtskridande, men samtidigt är den också en möjlighet att personer med andra syften kan härja en hel del. För det finns det arbetsmiljö- och arbetsrättsliga vägar, men de skall inte förväxlas med inskränkningar av den akademiska friheten. Vi behöver ett tuffare och tydligare akademiskt ledarskap (finns dock både här och där) för att garantera att friheten inte leder till kränkningar och trakasserier. Men risken finns, precis som Lundberg skriver, att personstrider och maktkamper ges nya vapen med hjälp av det importerade begreppet ”cancellering”. Åtgärder för att ytterligare öka kontroll och styrning av akademin kommer med nödvändighet också att inskränka den akademiska frihet man säger sig värna.

Också Elsa Kugelberg skriver klokt i DN om den s k cancelkulturen. Hon påpekar att tystande är en normal del av den akademiska och vetenskapliga världen.

…rätten att inskränka – tysta! – andras yttranden en lika viktig del. Universitetet fungerar inte utan metodologiska och epistemologiska normer som upphöjer det som leder till kunskap – ”kompetenskorridorer”, för att parafrasera ett kulturkrigsuttryck. Vi måste kunna sortera mellan experter och amatörer: den som har kompetensen ska forska och undervisa, något annat vore befängt. Utan expertis, ingen akademisk plattform. Det innebär att akademikers känsla av att ha blivit tystade inte nödvändigtvis betyder att den akademiska friheten har kringskurits.

Men för en utomstående kan den akademiska världen te sig underlig och lite främmande. Att en utbildningsminister med doktorsexamen finner den sådan är dock orimligt. Som den idag presenterade undersökningen av s k cancelkultur på universitet och högskolor visar så är det politisk styrning och brist på finansiering som upplevs som det stora hotet mot den akademiska friheten.

Men det är ju när man frågar forskarna det. De har ju förstås aldrig rätt, de är säkert jäviga och vill bara göra sig märkvärdiga. Bättre då att lita till enskild ”haverister och knäppgökar” (för att citera Lundberg) och en utbildningsminister som tagit på sig för stor kostym.

UKÄs utredning finns här.

Fortsatt låst läge – utbildningsministern tycks inte veta vad en universitetsstyrelse gör

I morse (16 maj) lyssnade jag till en intervju i P1 med utbildningsminister Mats Persson angående bråket mellan sektorn och regeringen angående tillsättande av styrelseledamöter i universitetens och högskolornas styrelser. Dessförinnan hade en styrelseordförande och en rektor intervjuats. Båda förklarade i milda ordalag att de inte förstod vad utbildningsministern ville med beslutet och att det var illa att leverera det fyra dagar innan styrelserna skulle tillträda.

Ministern har helt slagit dövörat till. Hans tal om god dialog klingar illa när man hör disharmonin i sektorn. Allt Persson säger om vikten av säkerhetspolitiska hänsynstagande i internationaliseringsfrågorna, om uppmärksamhet och vaksamhet på lärosätena med anledning av Rysslands krig, Kinas kamp om kunskapsförsteg och extrema gruppers hot och hat inom och utom akademin är korrekt.

Men, och det är ett helt avgörande men, han har inte på något vis förklarat varför dessa personer som föreslagits av obundna nomineringspersoner inte har kvalifikationer att hantera dessa frågor på det övergripande plan som en styrelse gör. De som tillsatts är erfarna och kunniga personer från olika sektorer i samhället. De har i allmänhet haft chefspositioner inom andra områden. De är kompetenta och kvalificerade. Styrelseuppdrag innebär ALLTID omvärldsbevakning och förmåga att läsa av risker och hot i omvärlden. Dessa personer har den förmågan som krävs. På vilket sätt saknar de kompetensen?

Och, det operativa arbete som Persson talar om bedrivs inte av styrelserna. Det bedrivs i linjen samt av lärare och forskare på det akademiska verkstadsgolvet. Där finns det redan en mycket hög beredskap och goda förberedelser gjorda sedan en längre tid för att hantera denna typ av risker som nämns ovan. Det är inte högskolans och universitetets styrelse som säkerhetsarbete och riskbedömningar sker (oavsett att styrelsen fattar ett slutligt beslut i olika formella frågor). Det är akademiska chefer, lärarlag och handläggare som arbetar med dessa frågor. Och gör det bra. Men allt kan bli bättre, men inget av detta blir bättre för att regeringen byter ut styrelseledamöter.

Så, jag kan inte se annat än att Persson vill byta ut ledamöterna för att de skall vara rektorernas överrockar, att de likt politiska kommissarier skall lägga sig i akademins dagliga verksamhet och styrning. Och det är ett allvarligt hot mot den akademiska frihet som funnits som ett slags understatement mellan akademin som förvaltningsmyndighet och regeringen som regering. Alltså ett slags balans, armlängds avstånd om man så vill, trots att universitet och högskolor formellt är underställda regeringen som myndigheter.

Alternativet är att Persson överhuvudtaget inte förstår hur ett universitet eller en högskola är organiserad. Men ändå gör anspråk på att gå in och detaljstyra. Jag vill inte gärna tro att det är så.