Akademisk frihet – Högskolepolitik

Fortsatt låst läge – utbildningsministern tycks inte veta vad en universitetsstyrelse gör

I morse (16 maj) lyssnade jag till en intervju i P1 med utbildningsminister Mats Persson angående bråket mellan sektorn och regeringen angående tillsättande av styrelseledamöter i universitetens och högskolornas styrelser. Dessförinnan hade en styrelseordförande och en rektor intervjuats. Båda förklarade i milda ordalag att de inte förstod vad utbildningsministern ville med beslutet och att det var illa att leverera det fyra dagar innan styrelserna skulle tillträda.

Ministern har helt slagit dövörat till. Hans tal om god dialog klingar illa när man hör disharmonin i sektorn. Allt Persson säger om vikten av säkerhetspolitiska hänsynstagande i internationaliseringsfrågorna, om uppmärksamhet och vaksamhet på lärosätena med anledning av Rysslands krig, Kinas kamp om kunskapsförsteg och extrema gruppers hot och hat inom och utom akademin är korrekt.

Men, och det är ett helt avgörande men, han har inte på något vis förklarat varför dessa personer som föreslagits av obundna nomineringspersoner inte har kvalifikationer att hantera dessa frågor på det övergripande plan som en styrelse gör. De som tillsatts är erfarna och kunniga personer från olika sektorer i samhället. De har i allmänhet haft chefspositioner inom andra områden. De är kompetenta och kvalificerade. Styrelseuppdrag innebär ALLTID omvärldsbevakning och förmåga att läsa av risker och hot i omvärlden. Dessa personer har den förmågan som krävs. På vilket sätt saknar de kompetensen?

Och, det operativa arbete som Persson talar om bedrivs inte av styrelserna. Det bedrivs i linjen samt av lärare och forskare på det akademiska verkstadsgolvet. Där finns det redan en mycket hög beredskap och goda förberedelser gjorda sedan en längre tid för att hantera denna typ av risker som nämns ovan. Det är inte högskolans och universitetets styrelse som säkerhetsarbete och riskbedömningar sker (oavsett att styrelsen fattar ett slutligt beslut i olika formella frågor). Det är akademiska chefer, lärarlag och handläggare som arbetar med dessa frågor. Och gör det bra. Men allt kan bli bättre, men inget av detta blir bättre för att regeringen byter ut styrelseledamöter.

Så, jag kan inte se annat än att Persson vill byta ut ledamöterna för att de skall vara rektorernas överrockar, att de likt politiska kommissarier skall lägga sig i akademins dagliga verksamhet och styrning. Och det är ett allvarligt hot mot den akademiska frihet som funnits som ett slags understatement mellan akademin som förvaltningsmyndighet och regeringen som regering. Alltså ett slags balans, armlängds avstånd om man så vill, trots att universitet och högskolor formellt är underställda regeringen som myndigheter.

Alternativet är att Persson överhuvudtaget inte förstår hur ett universitet eller en högskola är organiserad. Men ändå gör anspråk på att gå in och detaljstyra. Jag vill inte gärna tro att det är så.

Häpnadsväckande beslut – och motiveringar – från regeringen om styrelseledamöter i lärosätenas styrelser

Regeringens beslut att förkorta de nya universitets- och högskolestyrelsernas mandat både avseende ledamöter och ordförande är verkligen häpnadsväckande. Inte nog med att beskedet kommer bara några dagar innan mandatet påbörjas, det är dessutom obegripligt motiverat.

Jag har skrivit en debattartikel i Göteborgs-Posten i ämnet, publicerad på Valborgsmässoafton den 30 april 2023. Går att läsa här.

Enligt utbildningsminister Mats Persson är det någon form av säkerhetsfrågor, eller säkerhetspolitiskt läge, som föranlett beslutet. Styrelseledamöterna som nu föreslagits (och utsetts) har inte den kompetens som regeringen menar krävs i det säkerhetspolitiska läget. Man tar sig för pannan. För det första är inte de operativa säkerhetsfrågorna något som ligger på styrelsens bord utan på rektors och ingår i myndighetsarbetetet. För det andra har ingenting i det säkerhetspolitiska läget (avseende Kina, Iran och Ukraina som Persson nämner) ändrats sedan januari (sic) när regeringen fick förslag på ledamöter. För det tredje kan inte utbildningsministern i något avseende precisera eller förklara vad det är för sorts ”kompetens” som skall avkrävas ledamöterna och som han vet att de inte besitter. Och för det fjärde, jag tror inte på motiveringen eftersom den helt enkelt inte är trovärdig. Så vag, okunnig och oprofessionell kan inte en utbildningsminister vara. Jag vägrar i alla fall tro det, tills motsatsen är bevisad.

Utseendet av ledamöter, de som är så kallade externa ledamöter, är noga reglerat. Två nomineringspersoner, den ena föreslagen av lärosätet, utses av regeringen att föreslå kandidater. Förslagen lämnas till regeringen som fattar beslut Externa ledamöter är i majoritet i styrelserna för lärosätena och har därmed stort inflytande över lärosätets ekonomi och styrning. Däremot utövar i styrelsen någon operativ ledning vare sig på gemensam nivå inom lärosätet eller inom delar av verksamheten. Lärosätena organiserar sin egen ledning och styrning av verksamheten och det operativa arbetet.

Nästan alla som utses är personer som har lång erfarenhet från offentliga myndigheter, näringsliv, förvaltning, akademi och/eller motsvarande poster i andra organ. Många är jurister, ekonomer eller tidigare chefer i statlig förvaltning. Den som föreslås som ordförande har i allmänhet tidigare erfarenhet från motsvarande poster i förvaltning, näringsliv eller från europeiska organisationer. I styrelserna återfinns ofta tidigare ministrar, chefstjänstemän och näringslivets direktörer men också personer från lokala sammanhang där högskolan eller universitetet är beläget.

Jag har själv suttit i tre olika högskole- och universitetsstyrelser. Några av dem jag samarbetat med är, bara ett axplock, en f d minister i alliansregeringen, en f d yrkesofficer på hög nivå i försvarsmakten, en generaldirektör för en stor svensk myndighet, en VD för ett stort verkstadsföretag i Västverige och en landshövding i Mellansverige. Bara för att ge en bild av vilken typ av erfarenheter som speglas i styrelserna.

”Ett brev betyder så mycket” – nostalgin som hotar den akademiska friheten

I dessa hemarbetstider rensar jag lite i högarna på skrivbordet. Se där, där ligger ett handskrivet kuvert. Jag hittar ett brev från oktober förra året, jag har läst det en gång redan men det blev liggande eftersom tillvaron just då var lite turbulent. Jag läser det igen med nytt intresse.

Det är en äldre man som skriver, vi kan kalla honom ”Kjell”. Han har läst en debattartikel om kunskapsförakt och kunskapsrelativism som jag publicerat. Där har jag påstått att den akademiska friheten hotas av att humanistiskt och samhällsvetenskaplig forskning påstås ägna sig åt ideologiproduktion. Men ”Kjell” är inte upprörd över detta. Tvärtom. Han tycker jag skall ”ta mig en funderare”. Nuförtiden finns det ju statsvetare och historiker som inte ens kan läsa franska och tyska dokument på originalspråken. Så djupt har kunskaperna fallit, menar ”Kjell”.

Så, fortsätter ”Kjell”, de akademiska discipliner som drabbas av ifrågasättande är de ”enkla” vetenskapsområdena. Sådana som kan överprövas av alla människor som har egen erfarenhet, t ex gäller detta kriminologi, pedagogik och genusvetenskap. De vetenskapsområden som hanterar de fundamentala frågorna i vår tillvaro, de kräver dock så ”stora och svåra” förkunskaper att de problem som jag torgför inte alls existerar för dem. Dessa vetenskapsområden representerar nämligen områden där kunskapsglappet till allmänheten är ”monumentalt”. Vilka områden är då detta, de som sysslar med tillvarons fundamentala frågor? ”Kjell” vet svaret, några exempel är mekanik, termodynamik och hållfasthetslära.

***

Nu kanske ni tycker att detta är en anekdot utan principiellt intresse. Varför skall man bry sig om en äldre manliga ingenjörer som har synpunkter på äldre kvinnliga professorers ämneskompetens? Jag har fått många sådana här brev och mejl under mina år i akademin. De flesta är just såhär, vänligt tillrättavisande, inte hotfulla eller aggressiva, men de vill liksom bara förklara att just det där som du sysslar med, lilla vän, det är ju så ”enkelt” medan vi i den stora världen därutanför, vi ägnar oss åt de ”fundamentala” frågorna i tillvaron.

Men hoten mot den akademiska friheten kommer inte bara från regeringens allt mer uttalade och allt mindre insiktsfulla styrning av forskningspolitiken och oförmågan att ta itu med den marknadsutsatta utbildningsfinansieringen. Inte heller kommer hoten bara från personer som hotar, hatar och hetsar mot forskare och akademiker och får dem att censurera sig själva. Hoten kommer också från den okunnighet och bristande bildningsnivå som tar sig uttryck i självupptagna litanior om hur bra allt var förr och hur hemskt dåligt det är med akademin idag. Vi finner dem på ledarsidor och i postfacken, i debattböcker och i mejlboxen.

Dagens studenter är generellt sett bättre förberedda för sina studier än min generation var. Dagens universitetsutbildning är mer fördjupande än den som jag själv påbörjade för snart fyrtio år sedan. De återkommande påståendena om den akademiska utbildningens förfall bygger inte på evidens eller empirisk forskning. De bygger på personligt tyckande och inte sällan också på minnen från en tid när var och en visste sin plats och antalet som avlade en studentexamen motsvarade antalet som avlägger forskarexamen idag.

Jag är väldigt tacksam över att ha varit med på den resan. Hade ”Kjell” fått bestämma hade det inte funnits plats för mig i akademin.

Almedalen: Den demokratiska mötesplatsen – och vikten av lite historia

Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.

Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.

På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.

Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.

Vi ses i augusti!