Kategori: Samverkan

Det akademiska seminariet – har formen blivit de avgörande samtalens värsta fiende?

Jag tillhör de universitetslärare som älskar det akademiska seminariet. I en öppen miljö där både bedömningar, åsikter och erfarenheter är olika men ändå har samma mål (sanningssökande) finns förutsättningar att skärpa, vässa och precisera det akademiska arbetet. Att inte väja för motsättningar och konflikter, att skilja på sak och person och att stå upp för sina argument är helt enkelt A och O om vi skall närma oss de sanningar vi behöver för att utveckla vårt samhälle och vår kultur.

Men, det finns ju alltid ett sådant, åren går och jag har noterat att seminariet kanske inte längre fyller samma funktion som förr. Jag ser den grundläggande förklaringen som att högskolans eget vetenskapliga uppdrag liksom de internationella förusättningarna i vetenskapssamhället har förändrats dramatiskt – samtidigt som seminariets form tycks ha stelnat. Kanske håller man fast vid det trygga i en föränderlig akademisk värld?

I min värld finns det flera olika typer av seminarier: arbetsseminariet som arbetar med texter och ansökningar, presentationsseminariet som avser att lyfta upp resultat och ny forskning för samtal och reflektion, kontroversseminariet som avser att reda ut och diskutera resultat och metoder som tycks motsägelsefull. Därutöver har vi seminarier som föreläsningar av kolleger som berättar om sin forskning i bredare penseldrag men också seminarier för att reflektera över samhällsfenomen eller eller maktfrågor. Seminariet kan också användas i undervisningssyfte (doktorandseminariet) och är då i allmänhet ett arbetsseminarium men med ett särskilt pedagogiskt syfte. Och själva disputationen, att försvara sin avhandling (sina resultat) är ju en helt avgörande form av seminarium där det också sätts ett betyg på det som gjorts och det som sagts. Kanske finns det fler sätt att tänka kring seminarierna inom akademin än dessa men bara här framkommer ju en stor mångfald i syfte och genomförande.

Med ett allt högre tryck på att publicera sig internationellt i en särskild form (inom mitt område ofta statistiska analyser av kvantitativa data i artiklar på engelska, avsedd för internationell publik, med 6-8000 ord enligt en mycket snäv skrivmall) har också seminarierna blivit allt mer av steg i produktionsprocessen. Även när seminariet behandlar något annat, t ex en redan publicerad artikel eller ett forskningsproblems relevans tenderar seminariet att konvergera in emot en diskussion av termer, referenser, formuleringar och redigering. Deltagarna kastar sig med liv och lust in i frågan om vad som menas med en viss term (sällan begrepp) eller hur ett visst mått är uppbyggt, samtidigt som seminariets ämne tycktes röra sig om teoretiska frågor kring kunskapsbildning eller maktfrågor. Sällan talar seminariet heller om vilka konsekvenser en publicering har eller får – vad kan vi lära oss av en artikel eller bok som läggs fram? Vad betyder det för inriktningen på min egen forskning och undervisning? Vilka antaganden underbygger studien och hur legitima är de? Hur berörs studenterna av forskningsresultaten? Maktfrågor? Vetenskapsteoretiska aspekter?

Seminarieledningen är av största betydelse. Många uppfattningar behöver höras och antalet synpunkter behöver prioriteras. Ledningen av seminariet blir idag ofta ordfördelande istället för fördjupande och preciserande. Självklart är också seminariespråket viktigt, nästan ingen talar sitt modersmål (engelska är andraspråk för de flesta deltagarna) och de egna erfarenheterna skiljer sig dramatiskt åt. Hur många vet något om kohandeln i Sverige på trettiotalet? Hur många kan förhålla sig teoretiskt till den svenska modellen för departmentsorganisation? Utan tydlig ledning tenderar kommentarerna därför att bli generella eller allmänna om de inte just riktar in sig på den exakta text som presenteras vid seminariet.

Vad kan vi då göra åt detta? Jag tror att vi måste uppvärdera seminarieledningen – det är ett viktigt och styrande uppdrag både att organisera, bjuda in, kommunicera sammanhanget för seminariet och leda själva seminariet. Att prioritera frågor och kanske t o m inleda med att ställa ett antal frågor är ett sätt att få fokus vid seminariet. Vi kan skapa seminarieserier med olika och explicita syften som istället kompletteras med att forskargrupper själva jobbar med texter inför publicering och ansökningar (workshops). Det akademiska seminariet behöver få en starkare plats som arena för samtal medan seminariet som led i publiceringsprocesser behöver tonas ned. Och vi behöver många fler inter-disciplinära seminarier, de kan utspelas mellan olika akademiska discipliner men också mellan sub-discipliner. Seminariet behöver utveckla sina former och vara en mer medvetet strukturerad plats för öppna landskap i akademin om det skall ha samma avgörande funktion idag som förr.

Nej, ”Respons” läggs inte ner för att lärosätena har för många kommunikatörer

Häromdagen skrev Expressens kulturchef Victor Malm om nedläggningen av tidskriften ”Respons”. Han tog nedläggningen till intäkt för att rikta en kraftig spark mot svenska lärosäten i allmänhet och universitetens kommunikatörer i synnerhet.

Han skriver att ”Nu kan man förstås tycka att Sveriges välfinansierade lärosäten – åtminstone i teorin – har ett intresse av att vidmakthålla ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion, och att de skulle kunna hosta upp lite tidskriftspengar, trots att forskarna själva hellre väljer en Netflix-prenumeration. Men icke. Man har valt en annan väg.”

Bara i detta stycke finns flera missförstånd. Universiteten är inte ”välfinansierade” när det gäller att använda pengar till den typ av lärosätesgemensamma aktiviteter som Malm hänvisar till. Jag kan se framför mig en liten armé av forskare och lärare som (med rätta) skulle protestera om de medel som tilldelas universiteten för forskning och utbildningen (basfinansiering och utbildningsuppdrag) istället gick till stöd till externa tidskrifter. Att universiteten inte ”vidmakthåller ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion” är också fel. Så gott som alla fakulteter och institutioner anordnar regelmässigt externa arrangemang för allmänheten och särskilda målgrupper med just det syftet. Men breda universitet behöver låta detta ske inom ramen för olika vetenskapliga områden och ämnen. Och till detta krävs kommunikatörer, som är en profession som andra . Finns förstås både stjärnor och mindre goda sådana liksom det finns redaktörer och lärare av olika kvalitet. Själv har jag mest sett stjärnorna bland kommunikatörerna, både i min roll som forskare och som tidigare dekan.

Därutöver skriver och talar en stor mängd forskare om sina egna områden i alla möjliga sammanhang – ofta på eget bevåg och ofta efter inbjudningar från intresserade organisationer och andra aktörer. Tilläggas kan att samverkan är en huvuduppgift för alla lärosäten och det upprätthålls ofta genom olika organ där universitetens representanter tillsammans med andra aktörer driver både forskning, utveckling och utbildning med direkt betydelse för företag, debatt och kultur. Ofta med hjälp av en eller flera kommunikatörer.

Att tidskriften ”Respons” läggs ned tror jag beror mindre på att universiteten anställer kommunikatörer för att underlätta och samordna kommunikation och samverkan och mer på att tidskriften inte fyller någon funktion i det akademiska landskapet. Om jag skulle, helt amatörmässigt, efterlysa någon publikation så är det inte en fortsättning på ”Respons” utan istället genuina akademiska publikationskanaler på svenska. Vi saknar i stort sett fortfarande meriterande kanaler med granskningsförfarande på svenska för all den relevanta forskning som bedrivs vid svenska lärosäten.

Vi har dock Kriterium som är ett sätt att ge ut böcker på svenska med granskningsförfarande och enstaka tidskrifter som t ex Statsvetenskaplig tidskrift och Filosofisk tidskrift. Men om vi inom lärarförslagsnämnder och motsvarande var lika noga med att kräva publikationer på svenska som vi är att (med rätta) kräva internationell publicering så tror jag det skulle betyda mycket mer för forskningens möjlighet att nå ut än om ”Respons” lever kvar.

Lärosätena behöver ta ett eget större ansvar för samverkansuppgiften

Tisdag den 7 juni deltog jag i en konferens arrangerad av Centrum för samverkande visuell forskning, GPS400 vid Göteborgs universitet. Mitt deltagande rörde en paneldiskussion om samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället särskilt inom kulturarvsområdet. I panelen återfanns representanter för både lokala och nationella institutioner och aktörer som t ex Kungliga Biblioteket, Higab och Västra Götalands-regionen. Som så ofta var vi alla eniga om hur viktigt det är att förbättra vår förmåga till samverkan.

Mitt bidrag var dels att framhålla lärosätenas, och särskilt Göteborgs universitets, ansvar för att skapa kontaktytor, dels att lärosätena behöver bli bättre på att själva avsätta resurser för att göra det möjligt för forskare och lärare att genomföra samverkan. På fakultetsnivån är resurserna alldeles för knappa för att kunna genomföra den här typen av initiativ. De medel vi får fördelade från universitetsstyrelsen är avsedda för utbildning och forskning – externa medel kan alltid sökas men den akademiska marknaden gynnar inte alltid de områden som är starka hos just oss eller där de största behoven i samhället finns.

Jag tror att Göteborgs universitet skulle behöva skapa en samverkansplattform som var gemensam för hela lärosätet – och förenar alla de enskilda initiativ som just nu bildar en skog av ingångar med mer eller mindre precisa villkor. Inom ramen för en sådan plattform skall också finnas utrymme för en s k matchmaking mellan å ena sidan forskare, forskargrupper, lärarlag och utvecklingsprojekt inom universitetet och å den andra behov och önskemål om universitetets förmågor och resurser.

I dagsläget bygger samverkan alltför ofta på individuella kontakter och tillfälligheter (vilket dock kan bli väldigt bra) istället för på en strukturell ordning som ger möjligheter till långsiktiga relationer där behoven och resurserna kan ”matchas” för att komma hela samhället till nytta. Ibland är det också kommersiella intressen som styr, något som kan leda universitetets resurser bort från det gemensamma bästa, bort från demokratins behov och från civilsamhället.

Nyckelordet för samverkan tror jag är ömsesidighet. Det måste finnas ett behov och en längtan från båda parter, och en nytta för båda parter. Forskaren som får nya perspektiv likaväl som samhällsaktören som får utvecklingsbehov tillgodosedda. Ett första steg från lärosätena vore att satsa på anställningar i vars arbetsuppgifter samverkan är en central del, s k samverkanslektorat. Men också samverkansdoktorander och utlysningar av utbytesprojekt där samarbete är det centrala värdet vore utvecklande.

Goda exempel på plattformar med utrymme för samverkan finns på Oxfords universitet – TORCH – och på Cambridge universitet – CRASSH. Riksbankens jubileumsfond utlyser också bidrag för s k Flexitanställningar, något som nu permanentas, vilket är ett led i stärkandet av samverkan mellan lärosätena och det omgivande samhället.

Med detta sagt så sker utomordentligt många goda insatser inom ramen för samverkan alldeles oavsett de strukturella förutsättningarna. Men jag tror att vi med ganska enkla medel kunde komma mycket längre, både till glädje för universitetets lärare och forskare och det samhälle i vilket vi verkar.

Almedalen: Den demokratiska mötesplatsen – och vikten av lite historia

Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.

Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.

På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.

Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.

Vi ses i augusti!

Östergarns kyrkogård; minnessten över de 27 döda sjömännen från det tyska minkryssaren SMS Albatross som förliste efter rysk beskjutning den 2 juli 1915.

Återhämtning högst på agendan för sommaren – men först lite samverkan

Sommaren har ju sedan länge varit här rent meteorologiskt – men för de allra flesta är den nu också på väg även i termer av ledighet. Jag hoppas att alla medarbetare som går på sin sommarledighet nu eller under de närmaste dagarna verkligen tar sin uppgift på allvar – alltså den att vara ledig. All forskning visar att det är förmågan till avkoppling, rekreation, återhämtning och möjligheten att se fram emot något roligt som gör att man orkar med både stressiga och tunga perioder i arbetslivet. Sommaren kan vara en sådan period och därför är det viktigt att oavsett vad vi gör med vår ledighet så skall det vara en tid för sådant som ger energi, inte tar energi.

Sätt på autosvar på mejlen och telefonen, kolla inte mer än du känner att du vill, läs uppsatser, romaner, artiklar eller åk på konferens. Det kvittar. Bara det du gör ger den välbehövliga återhämtningen och omväxlingen.

Själv har jag i veckan packat flyttkartonger inför sommarens flytt av fakultetskansliet samt hanterat processer med elektorer till forskningsråd, planerat strategimöten för hösten, utsett några sakkunniga, fastställt handläggningsordningar och hanterat arbetsmiljöärenden. Verksamheten flyter på helt enkelt. 🙂

Men en del av verksamheten inom akademin flyttar över till Gotland under veckan som kommer. En viktig del i universitetens samverkan med samhället är att vara på plats under politikerveckan i Almedalen. Då fylls Visby av seminarier av olika slag med många lärosäten inblandade. Göteborgs universitets arrangemang hittar man här. Även tankesmedjan Humtank har seminarier i Almedalen, en hel massa faktiskt, och jag tänker bevista åtminstone några av dem. Programmet finns att ladda ned här. Vår nye representant i Humtank är Daniel Brodén, filmvetare. Själv tänker jag bland mycket annat prata om digitalisering i relation till partiernas demokratiska uppgift, ett seminarium tidigt på fredagsmorgonen.

***

Och så gick ju Sverige till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Verkligen roligt och en fjäder i hatten för en laginsats och för en solidaritet där var och en gör sin bit och det räcker riktigt långt. Själv hoppas jag kunna jubla ännu en gång när Sverige nu möter Schweiz (tisdag 3 juli) och att det skall bära hela vägen till medalj. Men någon seger i förskott går det inte att ta ut…

Jag önskar alla en riktigt skön sommar med mycket återhämtning och glädje!