Kategori: Ledningsfrågor

Byråkratisering och nya kontrollkrav – lärosätenas plåga

Det är de externa kraven (från departement, andra myndigheter, förordningar och lagstiftning) på lärosätena att lämna rapporter, genomföra upphandlingar för minsta lilla sak och utvärdera varenda detalj i verksamheten som skapar utrymme för en absurd byråkrati. I helgen skrev två förvaltningsforskare, Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger (den senare lärosäteskollega till mig), på DN debatt om just hur offentlig förvaltning byråkratiserats. Jag tog fasta på de delar som jag kände igen från mina egna ledningserfarenheter inom Göteborgs universitet och vill gärna understryka vikten av det problem artikeln tar upp – att ledning och styrning blir en egen profession som inte anses behöva ha förankring i den verksamhet som skall ledas.

Jag har haft ledningsuppdrag som dekan och prodekan vid mitt eget lärosäte i mer än ett decennium, och dessförinnan bland annat uppdrag inom HSFR/VR och i lärosätesstyrelser. Kollegialitet kan i bästa fall vara en kultur som ger plats för verksamhetsnära ledning och styrning. I sämsta fall är ett svepskäl för att inte ta svåra beslut. Att vara primus inter pares, alltså den främste bland jämlikar, är en god utgångspunkt för styrning åtminstone av akademisk och kunskapsimpregnerad verksamhet. Kollegial styrning är därför fortsatt en knäsatt princip för akademisk verksamhet. Märkligt nog gäller dock inte den principen för ordföranden i en lärosätesstyrelse, inte heller för att vara ledamot i en dito. Några akademiska krav på en ordförande i styrelsen för ett lärosäte finns inte – vilka signaler sänder det?

För att vara dekan krävs normalt att man är professor, liksom för att bli rektor. Alla professorer, inte ens om de tillhör de skickligaste, är vare sig lämpliga eller villiga att åta sig ledningsuppdrag. Man måste ha ett eget intresse för organisation, utveckling och kvalitet. Men när kombinationen av skicklighet inom sitt eget område och engagemang för styrningsfrågor finns, då kan det bli väldigt bra.

Styrningsproblemet för lärosätena är att i den moderna värld som är uppbyggd på upphandling, entreprenader, utvärdering och outsourcing så krävs också en hel del byråkrati av kontroll, pappersarbete, planer och strategier för att klara systemet. Som dekan såg jag hur det regnade in krav på rapporter, bedömningar och planer som skulle levereras, ytterst till departementet.

Jag minns när jag avkrävdes svar i en revision på hur vi fortsättningsvis skulle agera så att ingen student eller anställd lade en metallburk i fel återvinningsfack. Vi behövde en plan (eller en strategi kanske?) Vid ett annat tillfälle fick vi av miljöstrategen veta att en dokumentförstörare inte var kompatibel med miljöstrategin utan måste tas bort. (Nej, vi tog inte bort den). Eller skall jag kanske nämna hur lång tid det tog att upphandla handläggarstöd under ett par månader då vi fick en oväntad kombination av sjukdom och uppsägning? När vi ändå är igång kan jag inte låta bli att fundera på hur många timmar som lagts ned på att skriva självvärderingsrapporter av utbildningar som utvärderarna aldrig läser eftersom de istället ägnar mötena åt att ställa alla frågor vars svar finns i rapporterna. Jag slutar där.

Jag såg som min uppgift att hålla upp ett paraply så att inte hamnade för mycket av alla krav på prefekter och verksamhet. Antingen kunde vi hantera det på fakultetsnivå eller så kunde vi skapa enkla mallade lösningar. Så att vi kunde koncentrera oss på de viktiga frågorna för ledningen – som ekonomi, kvalitet och arbetsmiljö.

Men, så längre de externa kraven på kontroll och utvärdering av alla (ja, alla) aspekter av lärosätenas verksamhet fortsätter att öka så kommer behovet av administrativa resurser att öka. Jag ser tyvärr ingen som helst tendens till någon minskning, tvärtom. Så börja där och gör istället verklighet av det som kallats tillitsbaserad styrning. Där har utbildningsministern en uppgift som på riktigt skulle kunna bidra till akademisk frihet.

Positivt bokslut, mera om coronavirus och svensk förvaltningsmodell. Och så lite Macarena på det…

Januari kom med lite ljus. Sol och klara dagar, men också ett fint bokslut som visar att allt arbete som lagts ned för att få ekonomin i balans också gett effekt. Visst finns det en pandemieffekt – fler studenter har sökt sig till oss men också till många andra högskoleutbildningar i en tid av permitteringar och varsel, och många forskningsresor och konferenser har ställts in vilket gett plus på det kontot. Men, och det är viktigt, också om vi bortser från dessa för alla förändrade förutsättningar så finns det en stabilitet i bokslutet.

Visst har vissa utbildningsområden och ämnen fortfarande problem och visst har vi med oss ett negativt kapital från åren som gått. Viktigare är dock att kostnader och intäkter nu följs åt, att personalkostnaderna var väl budgeterade och att de ökade lokalkostnaderna har arbetats in. Medvetenheten om hur ekonomin och verksamheten är två sidor av samma mynt skapar nu möjligheter för långsiktig och genomtänkt utveckling, strategier och förändring i den riktning som vi, av egen vilja, gemensamt väljer att gå. Det var en väldigt fin julklapp inför 2021.

Pandemin fortsätter ju ändå att utgöra ett mörkt moln på himlen. Vaccineringen har kommit igång men det är strul med leveranserna. Kanske hinner vi inte få en vaccinerad befolkning till midsommar? Lite oroande är det att läkemedelsföretagen och EU inte är överens om vad vi alla betalat för. Men samtidigt är ändå förvissningen om att vaccineringen är igång en tröst. Det kanske tar längre tid men vi har faktiskt ett vaccin. Och för dem som oroar sig för mutationer hos viruset så rekommenderar jag Vetenskapsradion i P1 fredagen den 29 januari med bl a GU-professor Tomas Bergström, klinisk mikrobiologi. Programmet är både lugnande och förklarande på ett pedagogiskt sätt.

Många har också haft synpunkter på relationen mellan regering och myndigheter (och regioner) under pandemin. Vem är det som styr? Och vilka möjligheter har regeringen i den svenska förvaltningsmodellen? Påtagligt ofta har personer som uttalat sig uppenbarligen inte alls någon insikt i den modell för politisk styrning som finns i vårt land. Utan att försvara den ena eller den andra modellen rekommenderar jag att ta del av Statskontorets lilla skrift ”Förvaltningsmodellen under coronapandemin” som analyserat hanterandet och agerandet under de första 6-7 månaderna av pandemi. Resultaten pekar på att behovet av informell styrning och kommunikation både vertikalt och horisontellt är avgörande för att den svenska modellen skall fungera i en kris. Regeringen har heller inga andra verktyg att tillgå i en kris än i vanliga fall utan är beroende av sina expertmyndigheter. Och allmänheten tycks inte uppfatta regionernas avgörande roll i sjukvårdsfrågor.

För vår egen del har rektors nyligen förlängda skärpta tillämpning av inriktningsbeslutet för vårterminen 2021 lett till att många beslut och rekommendationer har måst omvärderas. Vi gör alla vårt bästa för att hinna med men det lär bli senare besked om både dispenser, disputationer och lokalanvändning än förutsett. Jag hoppas att alla har fördragsamhet med att snabba förändringar från regering och universitetsledning också får konsekvenser för arbetsvillkoren hela vägen ända fram till den enskilda läraren och forskaren.

Glöm inte att använda det återkommande ljuset för utevistelse och motion. Hemarbete är krävande. Och i en paus då och då istället för de (faktiskt lite trista) stretchinginstruktionerna kan ni ju ta en paus och dansa lite Macarena, tillsammans med tyska skolungdomar… 😉

Lite roligare stretching…

E-post-haveri ställer till stora problem

Som de flesta medarbetare och studenter säkert noterat så fungerar inte e-posten vid Göteborgs universitet sedan den 18 september. En majoritet av medarbetarna har inte tillgång till sin inkorg, kan inte skicka eller ta emot mejl och kan inte heller se äldre mejlkonversationer. Detta gäller såväl enskilda lärare och forskare som funktionsadresser. Däremot är studentmejlen inte berörd. Självklart är detta mycket allvarligt – dels skadar det förtroendet internt och externt för universitetet, dels blir det kraftiga störningar i verksamheten då beslut, möten och aktiviteter inte kan genomföras på det sätt som tänkt, eller inte alls.

På medarbetarportalen uppdateras informationen kontinuerligt – ikväll strax efter klockan sju lades en längre text på både svenska och engelska upp som bekriver det som inträffat, samt vad universitetsledningen gjort för att hantera krisläget.

Felet har inte med migreringen av mejl, den nya webben eller det nya spamfiltret att göra. Inte heller finns något som tyder på extern attack eller påverkan. Arbetet med att lösa problemet har pågått sedan i fredags och en del har fått tillbaka e-posten men stabiliteten saknas. Använd därför sms, telefon, canvas, teams, messenger, twitter och andra alternativa kommunikationsvägar för att få kontakt.

Vår kansli-adress fungerar INTE och de flesta handläggares e-post är också ur funktion. Fakultetsledningen nås på sina respektive telefonnummer, liksom kanslichef. Situationen är mycket besvärlig, vi måste koncentrera oss på att hålla verksamheten flytande under de närmaste dagarna och skjuta upp den kommunikation som kan skjutas upp.

Håll er uppdaterade via driftinfo på medarbetarportalen!

Information om Humanistiska Fakultetens krishantering med anledning av Covid-19

På humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet arbetar vi kontinuerligt för att upprätthålla verksamheten på en rimlig nivå, med hjälp av riskbedömningar och med ledning av Göteborgs universitets krisledningsgrupp som leds av säkerhetschef Jörgen Svensson. Som dekan deltar jag i krislednings- och informationsmöten, tar del av och söker information via andra myndigheter samt står i daglig kontakt med prefekter och övrig fakultetsledning vid vår fakultet. Vi gör tillsammans vårt absolut bästa för att hantera situationen, men vi är också beroende av att var och en tar ett individuellt ansvar för att hindra smittspridningen. Där är de enkla reglerna de viktigaste: Tvätta händerna, hosta i armvecket, stanna hemma när du är sjuk, håll avstånd, belasta inte sjukvården med enklare åkommor, avstå från besök hos äldre släktingar och vänner.

Det finns självklart många frågor kring den nuvarande situationen i Sverige. Vi är i ett läge där det nu sannolikt finns en spridning i befolkningen av det nya corona-viruset Covid-19. Innehållet i den här texten baserar jag på information från Folkhälsomyndigheten, både hemsida och presskonferenser, samt legitimerad medicinsk expertis som uttalat sig i olika medier (t ex professorer i smittskydd och virologi). Kunskapen om viruset är generellt låg eftersom det är nytt, jag har gjort mitt bästa att sammanfatta det som framförts via trovärdiga källor.

I den första fasen var de sjuka antingen personer som smittats i de riskområden som utpekats, främst Italien, eller personer som i sin tur smittats direkt av dessa resenärer. Men idag finns ett antal personer där det är oklart hur de smittats. Det innebär att det finns stor risk för bred spridning i befolkningen.

Risken med det nya coronaviruset är att ingen är immun vilket innebär att alla kan bli sjuka och att det inte finns någon ”barriär” där viruset stannar upp eftersom det råkar på personer med immunitet. Särskilt de äldre och särskilt de med underliggande sjukdomar i hjärta och kärl samt de med diabetes eller cancer är mycket sårbara för viruset. Om många människor blir sjuka på kort tid blir sjukvården överbelastad och alla de som behöver intensivvård kan inte få den mest effektiva behandlingen.

En bedömning från flera epidemiologer är att spridningen kommer att fortsätta 2-3 månader och klinga av framåt sommaren, men kanske återkomma i mindre omfattning igen under hösten. Men det är bara en bedömning.

Syftet med omställningen av vår verksamhet nu är att förhindra smittspridning för att minska takten i smittspridningen och därmed skydda de mest sårbara i samhället.

Det finns idag inga tecken på att universitet och högskolor kommer att stänga. Vi arbetar istället nu med att dels ställa om verksamheten för att anpassa den efter den aktuella situationen, dels med planering för att upprätthålla prioriterade funktioner om ytterligare restriktioner eller stora sjukdomsutbrott skulle inträffa.

Grundregeln avseende tentamina, undervisning och arrangemang är att minska smittspridning. Campusundervisning kan därför ersättas med digitala lösningar men också andra lösningar som uppfyller målet att att minimera den fysiska kontakten med personer som kan vara smittade av Covid-19. Lösningarna kommer att bli olika eftersom våra verksamheter har olika förutsättningar. Mest problematiskt ur smittspridningssynpunkt är tillfällen när många människor vid ett tillfälle – inomhus och under längre tid – samlas från olika delar av landet (eller internationellt) för ett arrangemang och sedan återvänder hem. Om någon är smittad i en sådan grupp kan spridningen bli mycket snabb i breda grupper på många olika ställen.

Följ kontinuerligt uppdateringarna på corona-sidan på GU: https://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/coronaviruset

Jag uppmanar också alla medarbetare och studenter att följa regeringens och folkhälsomyndighetens presskonferenser och rapporter via trovärdiga medier. Tyvärr cirkulerar en hel del desinformation och konspirationsteorier. Försäkra dig om att de uppgifter du tar del av eller vidarebefordrar kommer från trovärdiga källor och avstå från att sprida obekräftade uppgifter.

Vänd dig alltid till närmaste chef (medarbetare) eller till kursansvarig (student) med frågor som rör verksamhetens omställning.

…och, tvätta händerna!


”Parasiterna och de hederliga skattebetalarna” – om hat, hot och trakasserier i akademin

Jag hade idag den 6 februari 2019 förmånen att på ett gemensamt strategimöte för bl a prefekter, dekaner och universitetsledningen vid Göteborgs universitet kort säga något om min syn på och erfarenheter av hat, hot och trakasserier – både som forskare och som dekan. Jag är väldigt glad att universitetets ledning tar upp dessa frågor till allmän diskussion och pekar på dem som både arbetsmiljöfrågor och som försök att styra och skrämma akademisk forskning och utbildning. I Göteborg hade vi ett bombhot mot Nationella genussekretariatet som är placerat vid Göteborgs universitet strax före jul och dessförinnan upplevde vi på Humanistiska fakulteten ett starkt negativt tryck mot ett forskarnätverk som ägnar sig åt maktanalys och -kritik med ett post-kolonialt perspektiv.

Att t ex genusvetenskap är föremål för hat och misstänkliggörande vet vi sedan länge, i Ungern har ämnet i praktiken förbjudits. Områden som mobiliserar olika former av mer eller mindre organiserade hat-kampanjer är t ex genus, vargar, invandring och infrastruktur. Påtagligt ofta kläs ett politiserat och ideologiserat förakt för både forskningsfrågor och forskare i termer av ”kritik”. Men det är inte kritik att med svepande generaliseringar förneka hela forskningsfält, bygga upp konspirationsteorier som implicerar korruption eller att komma med argument som misstänkliggör den individuella forskaren, s k ad hominem-argument.

Påtagligt ofta återkommer den retoriska figuren ”parasiter och hederliga skattebetalare”. Forskare påstås inte veta något om verkligheten utan parasiterar på hederliga svenskars arbete. Förminskande epitet, sexistiska påhopp och önskningar om att man skall dö, sägas upp eller få sina barn/föräldrar/vänner o dyl utsatta för våld är vanligt. Även som lärare kan man utsättas för denna typ av aggression från missnöjda studenter, något som är tungt för en ensam lärare att bemöta. Mina erfarenheter är att det viktigaste sättet att bemöta hatet och föraktet är att tala om det – många fler är utsatta än man kan tro. Känslan av att inte vara ensam skapar trygghet i sig. I vissa lägen kan det också hjälpa att svara på otrevliga mejl, om man orkar. Ibland händer det något bra när personen som skriver får svar från en riktig människa.

Som chef har vi ansvar för arbetsmiljön och därmed också för denna typ av arbetsmiljöproblem. Prefekter och dekaner bör samtala om strategier för att stötta enskilda medarbetare, vi behöver diskutera säkerhet i lokaler och på arbets- och tjänsteresor. Vi behöver kartlägga och undersöka vilka, hur och när som utsätts för hot. LAMK behöver ta upp incidenter och risker för enskilda och för grupper av medarbetare, liksom de lokala arbetsmiljögrupperna. Riskanalyser måste ta upp denna typ av problem.

Åtgärder på arbetsplatsen kommer sannolikt inte att minska hat och förakt, men dels kan rädslan minska och tryggheten öka genom åtgärderna och dels kan man undvika direkta konfrontationer med våldsinslag. Vi behöver be om råd och hjälp från personerna i universitetets säkerhetsarbete – och försöka vara förutseende i våra kontakter och åtgärder.

Viktigast är att hjälpas åt att hantera konsekvenserna av fenomenet hat, hot och trakasserier. Vi skall inte sticka under stol med att hat och hot påverkar oss alla. Vi är bara människor. Men vi kan stärka vår motståndskraft genom att tala om fenomenet och vi kan stötta varandra både som anställda och som medmänniskor.

***

Fakultetsledningen skrev en debattartikel i ämnet strax före jul 2018. Monica Löfgren Nilsson, docent och prefekt vid JMG, forskar kring hat och hot mot journalister och politiker. Hon deltog också på strategimötet med resultat från sin forskning. En av slutsatserna är att i stort sett alla som deltar i den offentliga debatten blir utsatta – vilket alltså inkluderar forskare som uttalar sig eller skriver debattartiklar. Hennes forskning finns att ta del av  här och här.

Förslag om ”breddat deltagande” – ett ogenomtänkt förslag

 

(DENNA BLOGGPOST HAR TIDIGARE (8 AUGUSTI) PUBLICERATS PÅ MIN PERSONLIGA BLOGG ”VÄNSTRA STRANDEN”)

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

 

Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.

 

Universitetet söker ny rektor

När Pam Fredman, som blev vårt universitets första kvinna som rektor, slutar nästa år har hon suttit i elva år, det är den längsta rektorsperioden för en och samma rektor sedan språkvetaren Hjalmar Frisk var rektor (1951-1966). Frisks rektorsperiod var en en omtumlande tid eftersom Göteborgs Högskola blev universitet 1954 och under Frisks tid blev också den tidigare sammanhållna Filosofiska fakulteten uppdelad i tre fakulteter – samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Frisk lär också ha förhindrat en sammanslagning av Göteborgs universitet med Chalmers Tekniska Högskola i början av 1960-talet.

I svensk utbildningshistoria är 1960-talet den stora expansionens tid, inte bara i termer av antal studenter utan också för universitetens plats i samhällslivet. Kanske kan man säga att det ultimata uttrycket för att universiteten verkligen blev en relevant och profilerad del i samhällslivet var ungdomsrevolten 1968, som ju tog sig olika former också i Sverige. Dock var det på universiteten i Lund och Stockholm som 1968-revolten syntes tydligast. Universiteten har blivit alltmer centrala inom många sfärer i samhället, inte bara som utbildningsanstalter eller forskningsinstitutioner. Utbildning och forskning ges allt större plats i debatter och politiska beslut. Konsekvensen är att dagens universitet är utsatta för ett mycket stort externt tryck, såväl i termer av marknadens konkurrens som förväntningar på samverkan, arbetsmarknadsanpassning och alla externa utvärderingar på alla nivåer.

Att vara rektor i dagens svenska forskningslandskap och utbildningssystem har idag därför en annan karaktär än förr – med autonomireformer, målstyrning och prestationsrelaterade fördelningsmodeller är rektor inte bara myndighetschef utan också ledare för en mångfacetterad och multiprofessionell organisation som nog utan överdrift kan sägas sakna motstycke i det övriga samhällslivet. Möjligen finns likheter med de stora nationella kyrkoorganisationerna eller kanske den gamla Volvokoncern som ju också tillverkade matjesfiléer (ABBA) på 70-talet! Göteborgs universitet är ett stort och brett universitet, det är minst sagt en utmaning att vara rektor här. Och allmänt sett har de villiga och dugliga rektorskandidaterna inte blivit fler samtidigt som antalet universitet och högskolor istället blivit det. Påtagligt ofta kommer nya rektorer från andra motsvarande positioner på andra högskolor och universitet – vilket inte behöver vara någon nackdel egentligen men kan vara ett uttryck för att rektorsjobbet blir ett särskilt skrå vilket på sikt försvagar den akademiska legitimiteten för universitetsledningen.

Den 7 juni kommer kravprofilen att fastställas av Universitetsstyrelsen, fram tills dess kan alla höra av sig till lärarrepresentanterna i styrelsen med synpunkter på densamma. I rekryteringsgruppen sitter två lärarrepresentanter som naturligtvis tar emot synpunkter både nu och under processens gång. En av dem är Staffan I Lindberg från vår fakultet (statsvetenskap). Och det kommer som vanligt att finnas en hörandeförsamling som får ta ställning till en tänkbar rektorskandidat som skall kunna vara utsedd av regeringen nästa försommar.

Universitetet har en särskild sajt helt vigd åt rektorsvalet, använd gärna den!

 

 

Mediegrannar: Bo Rothstein skriver i DN om Bremers utredning

Styrningsutredningen har i huvudsak rätt i att de kollegiala organen inom universitets- och högskolevärlden inte bör syssla med ledning av verksamheten. Men man har glömt bort deras synnerligen viktiga uppgift att kunna utkräva ansvar av ledningen. Utan denna funktion kommer inte ledningen att ha legitimitet hos de som faktiskt skall utföra arbetet vid landets universitet och högskolor. Och då kommer då kommer dessa att fungera betydligt sämre.

Så skriver professor Bo Rothstein, just nu tjänstledig från Statsvetenskapliga institutionen för en tjänst i Oxford, på DN-debatt om den utredning av Kåre Bremer som debatterats sedan en tid på denna blogg. Rotstein har själv deltagit i utredningens referensgrupp. Rothstein har även i andra sammanhang (t ex fakultetens professorskollegium om styrning, den 27 november 2014) drivit en liknande tes kring det kollegiala ansvarsutkrävandet.

Läs själv hela texten på DN-debatts sida här.

 

Om styrning och ledning: Har kollegialiteten redan oåterkalleligen underminerats?

Tyvärr har inte Kåre Bremers utredning om ledning och styrning av högskolan varit föremål för särskilt mycket debatt inom Göteborgs universitet. Universitetsledningen har lämnat ett kort, positivt, remissvar där man i huvudsak hade synpunkter på rektorstillsättningar och styrelsedito. Debatten har dock varit livlig inom andra högskolor och universitet, och inom olika akademiska grupperingar.

I samband med diskussionen i medierna om Karolinska institutet och den beramade Machiarini-affären har också frågor om styrning och ledning kommit upp. Några har menat att avsaknaden av kollegialitet inom KI varit en förutsättning för anställningen av en person som väl närmast kan beskrivas som en sol-och-vårare i forskningsvärlden. Personligen har jag svårt att se på vilket sätt just kollegialitet i allmänhet hade omöjliggjort Machiarinis anställning – men jag har aldrig arbetat vid KI och det är 30 år sedan jag hade någon beröring med den medicinska forskningen så jag vill inte vara tvärsäker. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö vill istället lyfta fram en bristande akademisk kultur, i meningen meritokrati och kritiskt förhållningssätt, som orsaken till de problem KI fått genom Machiarini.

Jag menar att Bremers utredning förtjänar en djupare diskussion, alldeles oavsett att hans förslag främst riktar sig till universiteten/högskolorna och inte till regeringen. När det gäller tillsättningen av rektor och den process som föreslås av Bremer menar jag att verkligheten har förändrats så mycket att såväl sekretess som tanken att endast presentera en kandidat är rimligt. Att bli rektor för ett universitet är faktiskt inte ett så attraktiv uppdrag för en professor som det kanske kan tyckas. Bremers förslag ställer dock mycket höga krav på beredningsprocessen.

Viktigare tycker jag är Bremers betoning av prefektens roll som ledare för en akademisk verksamhet. Om detta har jag skrivit tidigare här. Jag delar helt uppfattningen av den posten måste göras mer attraktiv och tydlig. Men för mig leder inte det till uppfattningen att institutionsstyrelserna skall bort. Tvärtom menar jag att det är just där, på det akademiska ”verkstadsgolvet”, som de kollegiala strukturerna har som allra störst betydelse. Institutioner bör ledas av styrelser med kollegial sammansättning (inte arbetsplatsdemokratisk) och dessa bör fatta alla beslut som rör kärnverksamheten. Prefekten är självklar ordförande i styrelsen. Däremot bör prefekten själv kunna fatta beslut som rör stödverksamhete, efter beredning i ledningsgrupp.

Den kollegiala strukturen har dessvärre underminerats av oss själva inom akademin. Kollegialitet kräver kollektiva mål, gemensamma strategier och värdehierarkier. De flesta akademiska institutioner belönar dock numera istället ”hjältar” och ”entreprenörer”. De externa kraven på framgång och resultat från universiteten har ökat extremt de senaste två decennierna. I en ny individualiserad forskningsvärld där personer som Paolo Machiarini (och han är inte ensam) i kraft av karisma, framgång och fräckhet belönas som individ blir kollegialitet tandlöst, eller i värsta fall ett annat ord för svågerpolitik. En forskningspolitik som betonar individuell framgång och som sätter tillfälliga vinster före långsiktig kunskapsuppbyggnad har redan förändrat akademin på ett sätt som ger kollegialitet mycket litet utrymme. Termen ”kollegialitet” får därför allt oftare i debatten tjäna som ett tillhygge för dem som nostalgiskt längtar tillbaka till akademin före 1993. Vi måste hitta en annan väg framåt, en väg som bibehåller och understödjer de akademiska värdena, den kollegiala strukturen och forskningens kollektiva natur. Den debatten välkomnar jag.

***

För den som vill fördjupa sig i kollegialitetens alla hemliga rum rekommenderar jag professorn i idéhistoria i Göteborg, Henrik Björcks, skrift. En så utförlig, saklig och djupgående diskussion har jag inte sett någon annanstans.