mariedemker

Det akademiska seminariet – har formen blivit de avgörande samtalens värsta fiende?

Jag tillhör de universitetslärare som älskar det akademiska seminariet. I en öppen miljö där både bedömningar, åsikter och erfarenheter är olika men ändå har samma mål (sanningssökande) finns förutsättningar att skärpa, vässa och precisera det akademiska arbetet. Att inte väja för motsättningar och konflikter, att skilja på sak och person och att stå upp för sina argument är helt enkelt A och O om vi skall närma oss de sanningar vi behöver för att utveckla vårt samhälle och vår kultur.

Men, det finns ju alltid ett sådant, åren går och jag har noterat att seminariet kanske inte längre fyller samma funktion som förr. Jag ser den grundläggande förklaringen som att högskolans eget vetenskapliga uppdrag liksom de internationella förusättningarna i vetenskapssamhället har förändrats dramatiskt – samtidigt som seminariets form tycks ha stelnat. Kanske håller man fast vid det trygga i en föränderlig akademisk värld?

I min värld finns det flera olika typer av seminarier: arbetsseminariet som arbetar med texter och ansökningar, presentationsseminariet som avser att lyfta upp resultat och ny forskning för samtal och reflektion, kontroversseminariet som avser att reda ut och diskutera resultat och metoder som tycks motsägelsefull. Därutöver har vi seminarier som föreläsningar av kolleger som berättar om sin forskning i bredare penseldrag men också seminarier för att reflektera över samhällsfenomen eller eller maktfrågor. Seminariet kan också användas i undervisningssyfte (doktorandseminariet) och är då i allmänhet ett arbetsseminarium men med ett särskilt pedagogiskt syfte. Och själva disputationen, att försvara sin avhandling (sina resultat) är ju en helt avgörande form av seminarium där det också sätts ett betyg på det som gjorts och det som sagts. Kanske finns det fler sätt att tänka kring seminarierna inom akademin än dessa men bara här framkommer ju en stor mångfald i syfte och genomförande.

Med ett allt högre tryck på att publicera sig internationellt i en särskild form (inom mitt område ofta statistiska analyser av kvantitativa data i artiklar på engelska, avsedd för internationell publik, med 6-8000 ord enligt en mycket snäv skrivmall) har också seminarierna blivit allt mer av steg i produktionsprocessen. Även när seminariet behandlar något annat, t ex en redan publicerad artikel eller ett forskningsproblems relevans tenderar seminariet att konvergera in emot en diskussion av termer, referenser, formuleringar och redigering. Deltagarna kastar sig med liv och lust in i frågan om vad som menas med en viss term (sällan begrepp) eller hur ett visst mått är uppbyggt, samtidigt som seminariets ämne tycktes röra sig om teoretiska frågor kring kunskapsbildning eller maktfrågor. Sällan talar seminariet heller om vilka konsekvenser en publicering har eller får – vad kan vi lära oss av en artikel eller bok som läggs fram? Vad betyder det för inriktningen på min egen forskning och undervisning? Vilka antaganden underbygger studien och hur legitima är de? Hur berörs studenterna av forskningsresultaten? Maktfrågor? Vetenskapsteoretiska aspekter?

Seminarieledningen är av största betydelse. Många uppfattningar behöver höras och antalet synpunkter behöver prioriteras. Ledningen av seminariet blir idag ofta ordfördelande istället för fördjupande och preciserande. Självklart är också seminariespråket viktigt, nästan ingen talar sitt modersmål (engelska är andraspråk för de flesta deltagarna) och de egna erfarenheterna skiljer sig dramatiskt åt. Hur många vet något om kohandeln i Sverige på trettiotalet? Hur många kan förhålla sig teoretiskt till den svenska modellen för departmentsorganisation? Utan tydlig ledning tenderar kommentarerna därför att bli generella eller allmänna om de inte just riktar in sig på den exakta text som presenteras vid seminariet.

Vad kan vi då göra åt detta? Jag tror att vi måste uppvärdera seminarieledningen – det är ett viktigt och styrande uppdrag både att organisera, bjuda in, kommunicera sammanhanget för seminariet och leda själva seminariet. Att prioritera frågor och kanske t o m inleda med att ställa ett antal frågor är ett sätt att få fokus vid seminariet. Vi kan skapa seminarieserier med olika och explicita syften som istället kompletteras med att forskargrupper själva jobbar med texter inför publicering och ansökningar (workshops). Det akademiska seminariet behöver få en starkare plats som arena för samtal medan seminariet som led i publiceringsprocesser behöver tonas ned. Och vi behöver många fler inter-disciplinära seminarier, de kan utspelas mellan olika akademiska discipliner men också mellan sub-discipliner. Seminariet behöver utveckla sina former och vara en mer medvetet strukturerad plats för öppna landskap i akademin om det skall ha samma avgörande funktion idag som förr.

Regeringens beslut om utvecklingsforskning – formellt tillåtet men undergräver den egna legitimiteten

Regeringsbeslutet den 22 juni 2023 avbröt med ett pennstreck en ansökningsprocess avseende utvecklingsforskning för det svenska forskningssamhället. Regeringen förändrar regleringsbrevet till Vetenskapsrådet (regeringens egen expertmyndighet inom forskning) och meddelar att pågående projekt kan fortsätta och avslutas i avsedd tid men att alla ansökningar som nu inväntade besked inom någon vecka helt enkelt kastas i papperskorgen.

Regeringen har naturligtvis formell rätt att agera som man gör. Men att man har rätt att göra något är inte samma sak som att man bör göra det. Just nu skulle jag säga att regeringen vid upprepade tillfällen använt sin formella rätt för att underminera den tillit och det förtroende som krävs för att statlig verksamhet skall fungera smidigt. När jag blev dekan lärde jag mig att den bästa chefen är en förutsägbar och tydlig chef. På det sättet styr man genom att organisationen lär sig och förutser hur chefen kommer att agera. Om styrningen sker rättssäkert och jämlikt fungerar förutsägbarheten som styrningsverktyg i sig självt. När man visar djup kunskap i agerandet kommer organisationen att uppfatta det som legitimt. Vissa saker är ingen idé att föra fram och det är lätt för medarbetare att förstå utfallet av olika processer.

Regeringen gör precis tvärtom. Med godtyckligt agerande och uppenbar okunnighet om universitet och högskolor skapar regeringen misstro, upprördhet och inte minst besvikelse i hela sektorn. Att utan förvarning avbryta en många månader lång ansökningsprocess där forskare lagt ned tusentals timmar av förarbete, skapat relationer med internationella kolleger och sedan läst och bedömt hundratals sidor utifrån kvalitetskriterier är exempellöst dålig styrning. Att innehållet i forskningen skulle bidragit inte bara till utvecklingen och tillväxt i vårt eget land utan också avhjälpt fattigdom och ohälsa i fattigare länder är inte mindre sorgligt. Regeringen undergräver sin egen legitimitet som beslutsfattare.

Regeringen har denna gång lyckats med konststycket att både agera i direkt motsättning till det ethos som vi alla vet bör känneteckna svensk statsförvaltning och kontraproduktivt i relation till den egna politiken om att bistånd skall hjälpa på plats samt bidra till svensk tillväxt.

Fortsatt låst läge – utbildningsministern tycks inte veta vad en universitetsstyrelse gör

I morse (16 maj) lyssnade jag till en intervju i P1 med utbildningsminister Mats Persson angående bråket mellan sektorn och regeringen angående tillsättande av styrelseledamöter i universitetens och högskolornas styrelser. Dessförinnan hade en styrelseordförande och en rektor intervjuats. Båda förklarade i milda ordalag att de inte förstod vad utbildningsministern ville med beslutet och att det var illa att leverera det fyra dagar innan styrelserna skulle tillträda.

Ministern har helt slagit dövörat till. Hans tal om god dialog klingar illa när man hör disharmonin i sektorn. Allt Persson säger om vikten av säkerhetspolitiska hänsynstagande i internationaliseringsfrågorna, om uppmärksamhet och vaksamhet på lärosätena med anledning av Rysslands krig, Kinas kamp om kunskapsförsteg och extrema gruppers hot och hat inom och utom akademin är korrekt.

Men, och det är ett helt avgörande men, han har inte på något vis förklarat varför dessa personer som föreslagits av obundna nomineringspersoner inte har kvalifikationer att hantera dessa frågor på det övergripande plan som en styrelse gör. De som tillsatts är erfarna och kunniga personer från olika sektorer i samhället. De har i allmänhet haft chefspositioner inom andra områden. De är kompetenta och kvalificerade. Styrelseuppdrag innebär ALLTID omvärldsbevakning och förmåga att läsa av risker och hot i omvärlden. Dessa personer har den förmågan som krävs. På vilket sätt saknar de kompetensen?

Och, det operativa arbete som Persson talar om bedrivs inte av styrelserna. Det bedrivs i linjen samt av lärare och forskare på det akademiska verkstadsgolvet. Där finns det redan en mycket hög beredskap och goda förberedelser gjorda sedan en längre tid för att hantera denna typ av risker som nämns ovan. Det är inte högskolans och universitetets styrelse som säkerhetsarbete och riskbedömningar sker (oavsett att styrelsen fattar ett slutligt beslut i olika formella frågor). Det är akademiska chefer, lärarlag och handläggare som arbetar med dessa frågor. Och gör det bra. Men allt kan bli bättre, men inget av detta blir bättre för att regeringen byter ut styrelseledamöter.

Så, jag kan inte se annat än att Persson vill byta ut ledamöterna för att de skall vara rektorernas överrockar, att de likt politiska kommissarier skall lägga sig i akademins dagliga verksamhet och styrning. Och det är ett allvarligt hot mot den akademiska frihet som funnits som ett slags understatement mellan akademin som förvaltningsmyndighet och regeringen som regering. Alltså ett slags balans, armlängds avstånd om man så vill, trots att universitet och högskolor formellt är underställda regeringen som myndigheter.

Alternativet är att Persson överhuvudtaget inte förstår hur ett universitet eller en högskola är organiserad. Men ändå gör anspråk på att gå in och detaljstyra. Jag vill inte gärna tro att det är så.

Häpnadsväckande beslut – och motiveringar – från regeringen om styrelseledamöter i lärosätenas styrelser

Regeringens beslut att förkorta de nya universitets- och högskolestyrelsernas mandat både avseende ledamöter och ordförande är verkligen häpnadsväckande. Inte nog med att beskedet kommer bara några dagar innan mandatet påbörjas, det är dessutom obegripligt motiverat.

Jag har skrivit en debattartikel i Göteborgs-Posten i ämnet, publicerad på Valborgsmässoafton den 30 april 2023. Går att läsa här.

Enligt utbildningsminister Mats Persson är det någon form av säkerhetsfrågor, eller säkerhetspolitiskt läge, som föranlett beslutet. Styrelseledamöterna som nu föreslagits (och utsetts) har inte den kompetens som regeringen menar krävs i det säkerhetspolitiska läget. Man tar sig för pannan. För det första är inte de operativa säkerhetsfrågorna något som ligger på styrelsens bord utan på rektors och ingår i myndighetsarbetetet. För det andra har ingenting i det säkerhetspolitiska läget (avseende Kina, Iran och Ukraina som Persson nämner) ändrats sedan januari (sic) när regeringen fick förslag på ledamöter. För det tredje kan inte utbildningsministern i något avseende precisera eller förklara vad det är för sorts ”kompetens” som skall avkrävas ledamöterna och som han vet att de inte besitter. Och för det fjärde, jag tror inte på motiveringen eftersom den helt enkelt inte är trovärdig. Så vag, okunnig och oprofessionell kan inte en utbildningsminister vara. Jag vägrar i alla fall tro det, tills motsatsen är bevisad.

Utseendet av ledamöter, de som är så kallade externa ledamöter, är noga reglerat. Två nomineringspersoner, den ena föreslagen av lärosätet, utses av regeringen att föreslå kandidater. Förslagen lämnas till regeringen som fattar beslut Externa ledamöter är i majoritet i styrelserna för lärosätena och har därmed stort inflytande över lärosätets ekonomi och styrning. Däremot utövar i styrelsen någon operativ ledning vare sig på gemensam nivå inom lärosätet eller inom delar av verksamheten. Lärosätena organiserar sin egen ledning och styrning av verksamheten och det operativa arbetet.

Nästan alla som utses är personer som har lång erfarenhet från offentliga myndigheter, näringsliv, förvaltning, akademi och/eller motsvarande poster i andra organ. Många är jurister, ekonomer eller tidigare chefer i statlig förvaltning. Den som föreslås som ordförande har i allmänhet tidigare erfarenhet från motsvarande poster i förvaltning, näringsliv eller från europeiska organisationer. I styrelserna återfinns ofta tidigare ministrar, chefstjänstemän och näringslivets direktörer men också personer från lokala sammanhang där högskolan eller universitetet är beläget.

Jag har själv suttit i tre olika högskole- och universitetsstyrelser. Några av dem jag samarbetat med är, bara ett axplock, en f d minister i alliansregeringen, en f d yrkesofficer på hög nivå i försvarsmakten, en generaldirektör för en stor svensk myndighet, en VD för ett stort verkstadsföretag i Västverige och en landshövding i Mellansverige. Bara för att ge en bild av vilken typ av erfarenheter som speglas i styrelserna.

Byråkratisering och nya kontrollkrav – lärosätenas plåga

Det är de externa kraven (från departement, andra myndigheter, förordningar och lagstiftning) på lärosätena att lämna rapporter, genomföra upphandlingar för minsta lilla sak och utvärdera varenda detalj i verksamheten som skapar utrymme för en absurd byråkrati. I helgen skrev två förvaltningsforskare, Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger (den senare lärosäteskollega till mig), på DN debatt om just hur offentlig förvaltning byråkratiserats. Jag tog fasta på de delar som jag kände igen från mina egna ledningserfarenheter inom Göteborgs universitet och vill gärna understryka vikten av det problem artikeln tar upp – att ledning och styrning blir en egen profession som inte anses behöva ha förankring i den verksamhet som skall ledas.

Jag har haft ledningsuppdrag som dekan och prodekan vid mitt eget lärosäte i mer än ett decennium, och dessförinnan bland annat uppdrag inom HSFR/VR och i lärosätesstyrelser. Kollegialitet kan i bästa fall vara en kultur som ger plats för verksamhetsnära ledning och styrning. I sämsta fall är ett svepskäl för att inte ta svåra beslut. Att vara primus inter pares, alltså den främste bland jämlikar, är en god utgångspunkt för styrning åtminstone av akademisk och kunskapsimpregnerad verksamhet. Kollegial styrning är därför fortsatt en knäsatt princip för akademisk verksamhet. Märkligt nog gäller dock inte den principen för ordföranden i en lärosätesstyrelse, inte heller för att vara ledamot i en dito. Några akademiska krav på en ordförande i styrelsen för ett lärosäte finns inte – vilka signaler sänder det?

För att vara dekan krävs normalt att man är professor, liksom för att bli rektor. Alla professorer, inte ens om de tillhör de skickligaste, är vare sig lämpliga eller villiga att åta sig ledningsuppdrag. Man måste ha ett eget intresse för organisation, utveckling och kvalitet. Men när kombinationen av skicklighet inom sitt eget område och engagemang för styrningsfrågor finns, då kan det bli väldigt bra.

Styrningsproblemet för lärosätena är att i den moderna värld som är uppbyggd på upphandling, entreprenader, utvärdering och outsourcing så krävs också en hel del byråkrati av kontroll, pappersarbete, planer och strategier för att klara systemet. Som dekan såg jag hur det regnade in krav på rapporter, bedömningar och planer som skulle levereras, ytterst till departementet.

Jag minns när jag avkrävdes svar i en revision på hur vi fortsättningsvis skulle agera så att ingen student eller anställd lade en metallburk i fel återvinningsfack. Vi behövde en plan (eller en strategi kanske?) Vid ett annat tillfälle fick vi av miljöstrategen veta att en dokumentförstörare inte var kompatibel med miljöstrategin utan måste tas bort. (Nej, vi tog inte bort den). Eller skall jag kanske nämna hur lång tid det tog att upphandla handläggarstöd under ett par månader då vi fick en oväntad kombination av sjukdom och uppsägning? När vi ändå är igång kan jag inte låta bli att fundera på hur många timmar som lagts ned på att skriva självvärderingsrapporter av utbildningar som utvärderarna aldrig läser eftersom de istället ägnar mötena åt att ställa alla frågor vars svar finns i rapporterna. Jag slutar där.

Jag såg som min uppgift att hålla upp ett paraply så att inte hamnade för mycket av alla krav på prefekter och verksamhet. Antingen kunde vi hantera det på fakultetsnivå eller så kunde vi skapa enkla mallade lösningar. Så att vi kunde koncentrera oss på de viktiga frågorna för ledningen – som ekonomi, kvalitet och arbetsmiljö.

Men, så längre de externa kraven på kontroll och utvärdering av alla (ja, alla) aspekter av lärosätenas verksamhet fortsätter att öka så kommer behovet av administrativa resurser att öka. Jag ser tyvärr ingen som helst tendens till någon minskning, tvärtom. Så börja där och gör istället verklighet av det som kallats tillitsbaserad styrning. Där har utbildningsministern en uppgift som på riktigt skulle kunna bidra till akademisk frihet.

Nej, ”Respons” läggs inte ner för att lärosätena har för många kommunikatörer

Häromdagen skrev Expressens kulturchef Victor Malm om nedläggningen av tidskriften ”Respons”. Han tog nedläggningen till intäkt för att rikta en kraftig spark mot svenska lärosäten i allmänhet och universitetens kommunikatörer i synnerhet.

Han skriver att ”Nu kan man förstås tycka att Sveriges välfinansierade lärosäten – åtminstone i teorin – har ett intresse av att vidmakthålla ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion, och att de skulle kunna hosta upp lite tidskriftspengar, trots att forskarna själva hellre väljer en Netflix-prenumeration. Men icke. Man har valt en annan väg.”

Bara i detta stycke finns flera missförstånd. Universiteten är inte ”välfinansierade” när det gäller att använda pengar till den typ av lärosätesgemensamma aktiviteter som Malm hänvisar till. Jag kan se framför mig en liten armé av forskare och lärare som (med rätta) skulle protestera om de medel som tilldelas universiteten för forskning och utbildningen (basfinansiering och utbildningsuppdrag) istället gick till stöd till externa tidskrifter. Att universiteten inte ”vidmakthåller ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion” är också fel. Så gott som alla fakulteter och institutioner anordnar regelmässigt externa arrangemang för allmänheten och särskilda målgrupper med just det syftet. Men breda universitet behöver låta detta ske inom ramen för olika vetenskapliga områden och ämnen. Och till detta krävs kommunikatörer, som är en profession som andra . Finns förstås både stjärnor och mindre goda sådana liksom det finns redaktörer och lärare av olika kvalitet. Själv har jag mest sett stjärnorna bland kommunikatörerna, både i min roll som forskare och som tidigare dekan.

Därutöver skriver och talar en stor mängd forskare om sina egna områden i alla möjliga sammanhang – ofta på eget bevåg och ofta efter inbjudningar från intresserade organisationer och andra aktörer. Tilläggas kan att samverkan är en huvuduppgift för alla lärosäten och det upprätthålls ofta genom olika organ där universitetens representanter tillsammans med andra aktörer driver både forskning, utveckling och utbildning med direkt betydelse för företag, debatt och kultur. Ofta med hjälp av en eller flera kommunikatörer.

Att tidskriften ”Respons” läggs ned tror jag beror mindre på att universiteten anställer kommunikatörer för att underlätta och samordna kommunikation och samverkan och mer på att tidskriften inte fyller någon funktion i det akademiska landskapet. Om jag skulle, helt amatörmässigt, efterlysa någon publikation så är det inte en fortsättning på ”Respons” utan istället genuina akademiska publikationskanaler på svenska. Vi saknar i stort sett fortfarande meriterande kanaler med granskningsförfarande på svenska för all den relevanta forskning som bedrivs vid svenska lärosäten.

Vi har dock Kriterium som är ett sätt att ge ut böcker på svenska med granskningsförfarande och enstaka tidskrifter som t ex Statsvetenskaplig tidskrift och Filosofisk tidskrift. Men om vi inom lärarförslagsnämnder och motsvarande var lika noga med att kräva publikationer på svenska som vi är att (med rätta) kräva internationell publicering så tror jag det skulle betyda mycket mer för forskningens möjlighet att nå ut än om ”Respons” lever kvar.